– Jag kände mig helt tom. Det gjorde verkligen ont när jag förstod att Rambo inte fanns på riktigt, att han var en skådis som heter Sylvester Stallone. Jag trodde helhjärtat att det var på riktigt! Den nyutexaminerade filmregissören Karzan Kader låter fortfarande lite upprörd när han berättar om att han fick sin hjältedrömmar krossade som liten kurdisk kille i Irak i början av 90-talet.
När han och familjen gömde sig i källaren undan skottlossning och våld ute på gatorna fantiserade Kader om att filmhjältar som Rambo, Bruce Lee och Jackie Chan skulle komma och göra processen kort med Hussein. I stället var det den krigsdrabbade familjen som fick ge sig ut på en elva månader lång flykt genom Europa innan de landade på en svensk flyktingförläggning.
Framtidens film lär bli alltmer internationell om man får döma av årets avgångsklass från DI:s regiutbildning. Examensfilmerna rör sig mellan södra Indien, Buenos Aires – och Kaders hembygd i irakiska Kurdistan där hans slutfilm ”Bekas”, som handlar om två föräldralösa bröder, utspelar sig. Titeln anspelar på de små killarnas utsatta situation, det kurdiska ordet bekas betecknar människor som förlorat kontakt med familj och släkt.
– Visst är ”Bekas” självbiografisk på många sätt. Storebrorsan i filmen påminner om min bror och historien är färgad av miljön vi växte upp i, men framför allt kanske av flykten till Sverige. Ibland fick vi åka i olika bilar, mina syskon och mina föräldrar, och det var rena skräcken när mina föräldrars bil försvann i väg från oss, berättar Kader.
Hans främsta inspirationskälla är morfadern som brukade sitta uppe på takterrassen varma nätter och berätta färgstarka historier för sin sonson.
– Berättargrejen har jag fått av honom.
Som tonåring i Uppsala plågade han kompisarna med eviga filmprojekt och tvingade systern att hålla ljudmicken – om han fick tag på någon sådan.
– Alla filmer började med en svordom, typ någon sade ”fuck” och sedan blev det slagsmål, tjafs och bilar som rejsade, säger Kader och beskriver en gör-det-själv-start som liknar historierna som 00-talets stora filmhopp Josef Fares, numera lärare själv på DI, brukade berätta om sin bakgrund.
Även tiden i Sverige har varit präglad av dramatik på liv och död. I samma veva som Kader sökte till DI råkade han ut för en förödande bilolycka som delvis gjorde honom förlamad. Harald Stjerne (professor på skolan) gjorde ett undantag, sköt upp uttagningarn och lät Kader provregissera från sjuksängen. Och han kom in, trots att han knappt kunde gå och hade fullt med skruvar i kroppen.
– Jag var värsta Robocop, säger han och skrattar lite trots allt.
Apropå filmkunskap berättar Kader att inför första elevpresentationen sade Stjerne att eleverna skulle säga ”Fassbinder” om någon frågade om deras förebilder.
– Jag fattade inte vad han sade, det lät som ”fast binder”, trodde det var något svenskt uttryck, säger han.
Tre år senare tycker Kader att Fassbinder är en cool kille men föredrar mer moderna dramer som ”21 grams” och ”Guds stad”.
– Jag gillar filmer som sätter människan i centrum, säger Kader som vill att hans personlighet som regissör ska synas i hans känsla för personregi men också för energin, attacken och ett livligt berättande med snabba replikskiften.