Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

På resa genom ett annorlunda Sverige

Foto: Eva Tedesjö

När regissören Andreas Öhman var nio år gammal miste han sin syster i en bilolycka. Det har påverkat hans filmskapande, och på fredag kommer den sista delen i hans trilogi om syskonrelationer. ”Odödliga” är en roadmovie genom ett annorlunda Sverige.

Övergivna hotell, torrlagda och lövtäckta simbassänger, furuinredda vandrarhem i 70-talsorange färgskalor. Diskbänksrealistiska husbilscampingar i E4:ans periferi varvade med storslagna vyer i skymningsljus.

De fulvackra skådeplatserna, lika bekanta som exotiska, utgör fond för ”Odödliga”, en film om Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). I ett kärleksrusigt ögonblicksbeslut tar de en bil från Stockholm upp till Torneå för att stjäla en cello till hennes syster.

Men snart nog urartar det, som så ofta i roadmovies, i en brottsvåg där förbrytelserna blir allt grövre. Att huvudpersonen Isak är klädd i jeansjacka och vit t-tröja, snarlik den som Martin Sheen bar i Terence Malicks brutala mästerverk ”Det grymma landet” från 1973, är ett tydligt tecken på vart det barkar hän.

– Ja, de kläderna är en medveten referens, jag försökte kolla alla klassiker i den genren. Men det jag märkte var att om man jämför med ”Det grymma landet” eller ”Bonnie och Clyde” så är huvudpersonerna i de filmerna delvis osympatiska. Jag var ute efter en känsla att ”det här skulle kunna hända mig”, få det att kännas trovärdigt, säger Andreas Öhman.

I en intervju med tidningen Filter berättade han nyligen hur han jobbar med improvisation, att få skådespelarna mer närvarande i scenerna när de inte på förhand kan dialogen. Även karaktärerna har mejslats fram utifrån skådespelarnas tankar.

– Det fina med Andreas är att han har en så tydlig vision men ändå tar sig tiden att släppa in oss i idéarbetet. Vi fick vara med tidigt och skapa från början, så plockade han med det bästa av det vi sprutade ur oss, säger Madeleine Martin.

Även Filip Berg uppskattade det organiska arbetssättet.

– Jag har varit med i många tv-serier och utan att prata ner det, så är det mer som att man går till jobbet: ”I scen 67 ska du ha en blå tröja på dig”. Där har förproduktionen pågått så länge att man som skådis gör sin del i en ganska stor soppa. Det kan vara roligt att göra en ”Beck”-film för att det är en annan miljö, men här var man med vid födseln på något sätt. Och det är få förunnat.

”Odödliga”, som har premiär på fredag, är den avslutande delen i Öhmans tematrilogi om syskonrelationer, som föregicks av svenska Oscarbidraget ”I rymden finns inga känslor” (2010) och ”Bitchkram” (2012). Öhman berättar att det härstammar från hans egna känslor sedan han förlorat sin syster i en bilolycka när han var nio år gammal.

– Det har gjort mig intresserad av hur det skulle vara om jag haft en tre år äldre syster, någon som hjälpt mig när jag mådde dåligt i gymnasiet: alla tankar om ”vem är jag”, ”vad vill jag”, då har jag saknat någon att bolla med. Väldigt tidigt var jag tvungen att deala med förlusten av ett syskon och sökte andra nära vänner eller en kärleksrelation som kunde ta den platsen, säger Öhman och fortsätter:

– Sedan är jag intresserad av relationer generellt i mitt berättande, oavsett om det är en film om Aspergers eller en actionfilm så handlar de om relationer i slutändan.

Efter debuten med ”I rymden...” uppstod en debatt på kultursidorna där Ulrika Kärnborg i Aftonbladet beskrev filmen som en värld där ”männen är timida gosedjur och kvinnorna hysterikor”. I ”Odödliga” är huvudpersonen Em en själsligt kantstött flicka med svag impulskontroll och deprimerade dagboksanteckningar.Regissören Andreas Öhman tillsammans med skådespelarna Filip Berg och Madeleine Martin. Foto: Eva Tedesjö

– Det finns en positiv trend i Hollywood där kvinnliga karaktärer tillåts vara fantastiskt roliga som i ”Bridesmaids” eller mer komplexa som de roller Jennifer Lawrence ofta porträtterar, där de inte förminskas till objekt. Men oavsett om det är en kvinnlig eller manlig karaktär jag skriver så vill jag att de inte bara ska fylla en funktion, utan även vara människor. Det finns lika många tjejer som killar i världen. Jag vill behandla det så på film också och våga göra karaktärer som drar åt olika håll.

Härom året startade Öhman en gräsrotsfinansieringskampanj på nätet för att samla in pengar till en tv-serie, ”Dom jävlarna ska skjutas”, där kvinnor slår tillbaka mot sina förtryckare. Insamlingen klarade målet på 200.000 kronor med god marginal, totalt fick man in 260.000 kronor.

– Vi håller på och utvecklar konceptet vidare för att kunna sälja in det till en tv-kanal. Som alltid när man försöker göra någonting utanför boxen är det en lång politisk diskussion. Jag hoppas att vi ska kunna göra den nästa år, säger Öhman.

Foto i texten: Eva Tedesjö.

Andreas Öhman:s favorit-roadmovies

Thelma & Louise (Ridley Scott, 1991)

”Här finns bra kvinnliga karaktärer som inte är stöpta i några fack, och med extremt bra skådisinsatser rakt igenom.”

True romance (Tony Scott, 1993)

”Tony Scotts bästa film, den har så många härliga referenser och Tarantinos tydliga ton. Jag är extremt inspirerad av Tarantino och har tidigt försökt hitta ett sätt att skriva dialog som honom. Dialog är alltid viktigt för mig, och därför har jag närmat mig improvisation som ett bra sätt att få samtal att kännas äkta, och inte bara innehålla information.”

Bonnie och Clyde (Arthur Penn, 1967)

”En väldigt brutal film, men även intressant ur ett historiskt perspektiv. Den osympatiska och likgiltiga kvinnliga karaktären var någonting ovanligt på den tiden.”