"Hon är Lisbeth Salander!", flämtar - förstås - alla i filmteamet om man frågar om Noomi Rapaces rolltolkning. Åtskilligt står på spel. Filmbudgeten är på tolv miljoner euro, åtta miljoner sexhundratusen böcker är sålda; jo, läsarna förväntar sig mirakel. Men den som mött Rapace - sparvliten, svartklädd, intensiv - och läst nutidssagan om den obstinata miljardärskan Salander i nitar och slitet skinn anar ändå en sanning bortom pr-tugget.
- Jag känner mig besläktad med Lisbeths inställning att aldrig ge sig. "Kom igen, res dig upp, tyck inte synd om dig - ligg inte där och lipa, sluta vara offer", liksom. Överlevnadsinstinkten. Hon är så oerhört konkret och praktisk, för mig är det sympatiskt. Att handla i stället för att vända allt inåt och implodera. Och jag har också en misstro, tilllägger hon över sitt lunchkaffe när vi träffas för andra gången.
Mot vad?
- Människor med makt som inte är ifrågasatta, som läkare och poliser. Sjuka människor som hamnar på psykiatriska kliniker har ju inte en chans att bli hörda. Det är samma sak med unga som poliser brukat övervåld mot. Sådant kryper in i en. Det blir "klara dig själv för det är ingen som kommer att hjälpa dig". Jag har haft det i mig från början och det har jag plockat fram och förstorat när jag gick in i
Lisbeth-rollen.
Noomi Rapace beundrar sin karaktärs kompromisslösa attityd mot dem som utnyttjar sina maktpositioner. Som inte är "lojala med något slags mänsklig moral och respekt".
- Det är ju extremt skrämmande att inse att det är så. Man blir jävligt hård inom sig själv av det och sådant urholkar ett samhälle. När jag var liten demonstrerade jag i Malmö mot rasism och det var poliser där som gick in med batonger och bara mejade. Vi såg ju ut som vi gjorde, lite punkiga, men poliserna var vuxna människor och vid flera tillfällen ändå så totalt överaggressiva. Gränslösa, som kamphundar. När man är fjortonårig tjej är sådant skitläskigt.
Hornsgatan, Stockholm 12
september 2008
Filminspelningar är väntan, cateringmackor, sladdhärvor, mikrofonbommar, steadycam-riggar - och så mer väntan. Snålblåsten viner bakom regissören Daniel Alfredsons monitor. Inne på Mellqvist kaffebar ska Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) filmas när han just inser att superhackern Salander är både stenrik och ägare av en lyxvåning. Efter lunch flyttas kamerorna och strålkastarna till Lilla Erstagatan för en inomhusscen.
- Man känner att man har ett stort ansvar att förvalta. Böckerna är ju så fruktansvärt lästa, ler regissör Daniel Alfredson. Han ser inte helt avspänd ut.
Hilton, Slussen, Stockholm 19
november 2008
Inför inspelningarna tränade Noomi Rapace kampsport, deffade muskulaturen och tog mc-körkort. Men det verkliga förarbetet pågick invärtes.
- Hela kroppen och psyket riktar in sig på vilket slags människa man ska in i och då förändras jag i hur jag tänker och rör mig. Det är som en både medveten och omedveten inzoomning: jag tvingar mig att bortse från vad andra ska tycka och mina egna förutfattade meningar om karaktären.
Vad har varit svårast med att gestalta Salander?
- Att få ihop henne till en människa som jag kunde förstå och hitta mig själv i. I böckerna är hon ju lite av en seriefigur. I filmerna måste allt komma från mig, mina erfarenheter, skador och trauman, allt jag varit med om som varit ljust och allt som varit skit. Annars kan det inte bli sant. Jag har inte blivit våldtagen, men jag har varit i situationer där jag känt energier av övergrepp. Situationer som skulle kunna ha spårat ut. Och om jag har ett sandkorn av en sådan erfarenhet och Lisbeth en hel sandlåda så får jag lyfta upp det jag har upplevt.
DN:s Nina Björk ser ytterst Salanders individualism som "drömmen om kontroll", en uppdaterad, mer testosteronstinn, feminism.
- Mm, Lisbeth har rätt svårt att vara tjej, hon skulle lika gärna ha kunnat vara en grabb i allt hon gör. Att som hon ta bort all sin kvinnlighet kan jag förstå, för jag har haft lägen i mitt liv då jag klätt mig och velat vara pojke - fri från sexuella bemötanden. Det kändes så jävla orättvist då att alla skulle titta på en som en sexuell varelse när grabbarna fick vara i fred. Det blev en skitstor grej för mig när jag var 13, 14. Jag klippte av mig håret och tränade judo och kung fu och ville helst vara kille under de åren.
Nacka, Eknäs
17 december 2008
Inne i den förfallna industribyggnaden vid Skurusundet är toppluvorna och dunjackorna påtagna. Rå kyla i morgonluften. "1320, andra", förkunnar C-fotografen och slår igen sin klappa. Fotografen Peter Mokrosinski fokuserar på Lisbeth Salanders ansikte. Det är tid för dagens actionscen. I industrihallen väntar Salanders mordmaskin till halvbror Ronald Niedermann (Mikael Spreitz). Han överrumplas efter en intensiv fajt bland vingliga bygglårar. Lisbeth fäster omsorgsfullt hans fötter i golvet med en spikmaskin.
- De mest intressanta och utvecklande scenerna i filmerna har förstås varit de svåraste, säger Rapace i en bratwurstpaus.
- Som våldtäktsscenen hemma hos advokaten Bjurman, fast den förstås just då gjorde mig helt trasig inombords, jävligt svart. Eller när Lisbeth söker upp sin pappa för att döda honom. Deras relation är otroligt sjuk, men har många likheter: båda är emotionellt begränsade och har en aggressiv sida. Och sedan när han till slut blir mördad är det som om hon når ett lugn, något som lossnar inom henne. En tillfredsställelse.
Att befinna sig i Lisbeth Salanders krävande värld sedan hösten 2007 har förändrat hennes syn på sin rollfigur. Ökat förståelsen. Det motsägelsefulla inom Stieg Larssons antihjältinna finns nog i många människor, påpekar hon.
- Jag tror inte att Lisbeth är så märklig som man först tror. Fler människor skulle vara mer "konstiga" om det fanns mer utrymme och acceptans i samhället för det. Om de inte skulle dömas så hårt. Både Lisbeth och Mikael Blomkvist känns som alter egon för Stieg Larsson. Jag tror att Lisbeth-figuren rymmer lika många olika sidor inom honom som Blomkvist gör.
Är inte Lisbeths benhårda utanförskap, om än ofrivilligt, en stor del av fascinationen?
- Jo, verkligen, det finns en extrem längtan efter människor som står för något eget. Som inte säljer sig och som inte låter andra formulera villkoren hela tiden. Det känns som om det i dag är så många som säger ja till allt det andra erbjuder - och då blir motsatsen otroligt attraktiv.
Strandvägen, Östermalm
19 december 2008
Ett regnskydd har spänts upp utanför entrén till den imposanta sekelskiftesfastigheten. I trapphuset har filmteamet fått upp sina dagsljuslampor. "Tystnad tagning! Kamera!" Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) i skinnjacka kommer upp för trappan. Han ringer på. Lisbeth Salander (Noomi Rapace) öppnar efter en lång väntan, blöt i håret.
- Stör jag? frågar Blomkvist.
- Jag låg i badet.
- Har du sett nyheterna? Ronald Niedermann är död. Det var ett gäng från Svavelsjö MC som tog död på honom.
- (Tyst) Jaha.
Regissör Alfredson vill höja tempot. Korta ner scenen "med trettio procent". Flera omtagningar följer innan allt sitter:
- Tack bra! Den är tagen.
Park Hotel, Stockholm 12
januari 2009
Stieg Larssons tre historier fyller hela 1.903 sidor i pocketupplagan. Rapace tycker att det mesta finns med i filmatiseringarna, men Salander är mer närvarande än i böckerna. Reporter Blomkvist maniska kopulerande hör till sådant som tacksamt strukits bort.
- Det är ju ibland skrattretande många sådana scener i böckerna. Det skulle vara helt absurt om man hade med alla (skratt). I filmerna är alla sexuella situationer nödvändiga för historien och relationen. Jag ville att min scen med Miriam Wu (Yasmine Garbi, DN:s anm.) skulle vara en riktig knullScen som om det var mellan en man och en kvinna, för ofta när man ser lesbisk kärlek på film så blir det för oskuldsfullt. Jag ville få till ett slags råhet; de sysslar ju inte med något gullesex. Fast sådan scener är jobbiga. Man blir skitgenerad och måste vara otroligt konkret och saklig: "Var ska jag ha handen? Okej, och sedan flyttar jag den hit och kysser henne på bröstet och sedan ner mot magen", liksom. Dela upp det kliniskt.
Rapace växte upp i Hudiksvall, på Island och i Järna med en mamma och en styvpappa - två halvsystrar på sin mors, skådespelerskans, sida och fyra halvsyskon på sin biologiska faders sida, flamencosångaren.
- I en sådan situation handlar det mycket om vem man blir i familjen. För mig blev det tidigt: "Jomen hon klarar sig - hon är stark." Jag lipade aldrig när jag var liten och var extremt envis. Jag hade en farsa som jag aldrig träffade och som inte ville ha mig och det blir liksom man är inte riktigt med i sin familj då för det är en ny farsa i den och det är de nya syskonen som har den riktiga familjen, kan man tänka. Man hamnar lite utanför. Jag hade alltid känslan av att jag stod själv och det pågick grejer runt omkring mig. Ungefär som Lisbeth.
Noomi Rapace läste Larsson-böckerna långt innan hon fick frågan om huvudrollen. Det var just ensamheten hos Salander som grep henne mest, men också hur hon betraktar världen och inte riktigt förstår vad folk håller på med. Lisbeth Salander har fått stryk och kränkts som ung och samtidigt insett att de skyddsnät som borde finnas i världen och samhället inte gäller. Fadern Alexander Zalachenko, polisen, läkarna, psykologerna, skolan - alla sviker henne.
- För att överleva och skapa en möjlighet till ett liv så har hon skapat sina egna regler, gränser och moral. Det är en otroligt ensam värld som bygger på denna kontroll över sig själv och sin situation, men isoleringen har samtidigt skapat en skeptisk inställning hos henne mot allt.
Varför tycks så många beundra denna våldsamma, kantiga, Lisbeth?
- Folk gillar sagor, hon är ju ett slags sagohjältinna. Och det är befriande med någon som aldrig gråter, aldrig talar om sig själv och inte för en sekund tycker synd om sig själv. Som aldrig är sentimental. För vi lever i en värld som på olika sätt är så genomkladdig av snyfthistorier, folk "bryter ihop" under "Let's dance"-tävlingarna Lisbeth vågar. Hon säger ett stort "fuck you!" till överheten. Hon sitter i ett förhörsrum och håller käften. Hon har en extremt stark viljestyrka och det blir en skön och viktig kontrast mot allt som är tvärtom i dag.
Det verkar omöjligt att motsvara läsarnas förväntningar på Salanderfiguren.
- Jo, men det där känns inte så mycket nu som före inspelningarna. Jag har gjort det jag kan, men jag räknar med att jag ska få en massa skit (skratt). Men det är jättesvårt att bli bedömd för jag vill ju bli omtyckt för mitt skådespeleri - fast det viktigaste egentligen är att våga stå för det man själv tror på. Jag är egentligen extremt konflikträdd.
Det är svårt att tro.
- Ja, jag vet det, men jag är bra på att låtsas vara det jag skulle vilja vara.
Hon återvänder till frågan om varför sagan om Lisbeth Salanders öde fått fäste i så många. Rapace tror att det också har att göra med att trilogin inte har ett lyckligt, kärleksfullt slut.
- Lisbeth faller ju inte i Blomkvists armar fast hon antagligen fått sluten psykiatrisk vård utan hans hjälp.
Hon saknar väl förmågan att visa kärlek.
- Jo, och det tror jag är en evig sorg i henne. Hon kommer aldrig att erkänna för Micke Blomkvist att hon känner kärlek för honom. Det kommer att ligga låst inom henne för resten av hennes liv. Millenniumböckerna är ju i grunden en kärlekshistoria, en sorglig: Lisbeth möter kärleken för första gången. Och på ett sätt så är det nog så för Mikael Blomkvist med, för han är också känslomässigt störd.
Ett Romeo & Julia-drama för 2000-talet.
- Ja, Lisbeth älskar Blomkvist, men när hon till slut öppnar upp så blir det ju så fruktansvärt läskigt och farligt, för hela hennes värld bygger ju på denna ständiga kontroll, säger Noomi Rapace och avslöjar sedan sin kickboxande, spikskjutande, rollkaraktärs enda sårbara punkt: hjärtat.
- Så är det. Hon kan bli nedslagen och våldtagen, det reser hon sig från, men för Lisbeth Salander är öppningen inför kärleken farligare än allt.