Hans namn är nästan lika svårt att stava till som Ouagadougou, men ändå är den relativt okände, 43-årige fransmannen Michel..eh.. Hazanavicius namnet på allas läppar. Alltsedan den triumfatoriska premiärvisningen på filmfestivalen i Cannes förra våren har hans film ”The artist” rakat rent på prisgalorna. Och det är knappast någon kvalificerad gissning att den franska stumfilmen garneras ytterligare med en rad Oscarsstatyetter natten till måndag svensk tid.
– Jag har alltid älskat klassikerna. Jag är uppväxt på en blandning av franska folkliga komedier och det bästa från Hollywoods storhetstid, berättar en strålande glad Michel Hazanavicius på telefon från ett flådigt hotellrum i Beverly Hills.
Där är han på sin mammas gata på många sätt. Redan i sin debutfilm, klipp- och klistra-komedin ”La classe américaine”, samplade han scener ur de stora studiofilmerna från Hollywoods guldålder. ”The artist”, en stum dramakomedi som utspelar sig i drömfabrikens hjärta under den tumultuariska övergången mellan stumfilm och talfilm, är dessutom inspelad på plats. Även om det inte finns så mycket bevarat från stumfilmstiden lyckades Hazanavicius team leta fram ett antal historiska miljöer som skänker lokalfärg åt filmen.
Många kritiker har associerat ”The artist” till klassiker som Gene Kellys dansanta ”Singin’ in the rain” och George Cukors dramatiska ”En stjärna föds” med Judy Garland. ”The artist” kretsar kring en matinéfilmstjärna som drabbas av karriär- och livskris när den talade filmen gör sitt intåg. Men Hazanavicius påstår bestämt att han inte haft de filmerna i huvudet när han skrev ”The artist”.
– Visst, dansscenerna gör ”Singin’ in the rain” och ”The artist” till en slags kusiner. Det kan jag hålla med om, men historierna liknar inte varandra särskilt mycket. Min inspirationskälla har framför allt varit de amerikanska stumfilmer som gjordes under de sista fyra–fem åren innan talfilmen kom.
– De handlade ofta om mänskliga öden och var inte lika intellektuella och idébaserade som till exempel ryssarnas och tyskarnas filmer under stumfilmstiden, säger Hazanavicius.
Han har drömt om att göra filmen i över tio år och gav sin fru Bérénice Bejo rollen som den peppiga unga stjärnan Peppy Miller. Hans gode vän och mångårige partner Jean Dujardin fick huvudrollen som den stilige George Valentin med tidstypisk tangorabatt om blänkande pomada i håret.
Att publik och kritiker älskar en modern stumfilm är en sak, men har Michel Hazanavicius fått kritik från filmhistorikerna?
– Jag var lite orolig för hur stumfilmsspecialisterna skulle reagera, jag har trots allt tagit mig vissa friheter som till exempel att senarelägga det historiska skiftet från 1927 till 1929 och skojat lite med hastigheten med filmen för att skruva upp tempot lite. Men jag har faktiskt bara mötts av entusiastiska reaktioner från kännarna, säger Hazanvicius lättat och berättar att han fått ett mejl från filmhistorikern Kevin Brownlow, en av världens främsta stumfilmskännare, som sade sig älska filmen.
– Han hade en liten anmärkning om att jag låter textrutorna komma efter att man ser personerna på bilden tala i stället för att lägga dem direkt när någon av skådespelarna börjar prata. Men faktum är att jag har sett båda teknikerna i gamla filmer och föredrog att lägga rutorna efter, för att det ser mycket elegantare ut.
Är det ett sammanträffande att ”The artist” kommer just som filmen går igenom ytterligare en stor förändring, digitaliseringen?
– Nej, det är nog ingen slump. Men det är två rätt olika saker. ”The artist” är ingen metafor. Övergången till talfilm påverkade ju i allra högsta grad filmens uttryck. Digitaliseringen, vilket jag tycker är oerhört intressant, är framför allt en teknikfråga som påverkar filmindustrin men som publiken inte ser mycket av. Men däremot är jag indirekt påverkad av de stora förändringar vårt samhälle genomgår. Allt ändras så snabbt i dag: ekonomin, miljön, familjemönstren, sätten att kommunicera … På 1800-talet förändrades människan snabbare än världen. Med nittonhundratalet började världen förändras mycket snabbare än vi människor. Man föds i en tid och dör i en helt annan.
– Jag vill inte låta konservativ, men jag märker att det jag egentligen försöker gestalta är något ganska allmängiltigt, trots att det är en stumfilm som utspelar sig på tjugotalet. Det handlar om vad som krävs av människor för att anpassa sig till en värld som snabbt förändras.