När Leila Khaled var 24 år stoppade hon en pistol i underbyxorna, fäste två handgranater vid höfterna och kapade ett flygplan. I ett slag blev hon den palestinska kampens mesta omslagsflicka. Ett år och flera plastikoperationer senare var hon med om en av de mest spektakulära terrorhandlingarna pre-11 september: en organiserad multikapning av fem plan samtidigt varav fyra sprängdes i luften i direktsändning.
Dokumentärfilmaren Lina Makboul har träffat Leila Khaled 27 år senare och möter en sextioplussare som fortfarande intensivt längtar tillbaka till Haifa där hon bodde som barn (innan den dåvarande palestinska staden införlivades med Israel). "Leila Khaled Hijacker" var en av de mest intressanta filmer som visades under första hälften av den pågående filmfestivalen (avslutas på måndag), som präglats av mycket bra dokumentärfilm.
Makboul väjer visserligen för de jobbigaste frågorna om Khaleds stöd till självmordsbombningarna och koncentrerar sig på sjuttiotalskapningarnas betydelse - vilket har fördelen att filmen blir superkoncentrerad. Lågmäld, närvarande och med en historisk blick på den palestinska frågan utifrån ett pregnant människoöde.
Bland de bästa filmerna som visades finns också den danska "Dråpet" (premiär senare i vår) som också diskuterar begreppet terror utifrån tre unga aktivister som under en attack mot en vapenfabrik begår ett oförlåtligt brott. "Dråpet" är Per Flys avslutning på hans imponerande "klass"-trilogi där "Bänken" och "Arvet" ingår. En frän och komplicerad film om skuld och moral; hur politisk aktivism krockar med den inbäddade, borgerliga medelklasslivsstilen.
Laïla Marrakchis speedade "Marock, ett slags marockansk "O C", var snyggaste underhållningen. En stilfull debut om överklassungdomar i Casablanca som festar, röker hasch och hånglar som om det inte fanns någon morgondag eller några skäggiga fundamentalister. Och en välbehövlig påminnelse om att livet pågår för vanliga människor, unga och gamla, även i de delar av världen som dominerar mediernas eländesrapporter. Västerländsk livsstil frontalkrockar med islam i en klassisk "coming of age"-skildring ur ett kvinnligt perspektiv, för en gångs skull.
Metafilm är alltid tacksamt när man överdoserar filmer på festivaler. Årets bästa var Michael Winterbottoms dödsföraktande försök att översätta Laurence Sternes "ofilmbara" brittiska 1700-talsroman "The life and opinions of Tristam Shandy, gentleman" till filmduken. Med hjälp av den brittiske komikern Steve Coogan och en smart och subtil skildring av en filminspelnings vedermödor.
Precis som tidigare år har festivalen fått massiv kritik för sitt mossbelupna försök att dra i gång festivalfesten. Sturla Gunnarsons isländska "Beowulf & Grendel" var ännu ett västgötaklimax - trots att Stellan Skarsgård jobbade hårt i lurvigt rött skägg och "Dom kallar oss mods"-frisyr. Med det imponerande urvalet som programmet senare visade fanns det uppenbarligen mycket annat att välja på. Varför inte Amir Chamdins coola "Om Gud vill" eller Susanna Edwards "Keillers Park" om passion och hatbrott som utspelar sig ett stenkast från festivområdets "Ground Zero".