Hon är liten och späd, har starka fingrar och ett kraftfullt handslag. Hennes charmerande nasala sydstatsdialekt är nästan parodiskt fet. Nedsjunken i en soffa på Diplomat i Stockholm, berättar hon om sin barndomsdröm. Utanför fönstret forsar syndafloden i ”Snobbrännan” under en blygrå himmel. Stockholm visar sig från sin allra sämsta sida, men Holly Hunter är ändå entusiastisk över sitt första besök.

– Detta är en av de absolut vackraste städer som jag sett! En mjuk, snudd på excentrisk och feminin stad med en ovanligt vacker skyline, säger hon och börjar hissa the ”usual suspects” – Lasse Hallström, Stellan Skarsgård och Bergman.

– Jag har sett Bergmans ”Trollflöjten” så många gånger att jag blev störd när jag hörde den på originaltyska. Den låter mycket bättre på svenska även om Mozart skulle misstycka, skrattar hon. Om Holly Hunter själv fått välja skulle vi pratat musik i stället för film. Hon började spela som nioåring och pianot blev som en extra kroppsdel för henne, på samma sätt som gitarren för Keith Richards. Den unga Holly vägrade till och med att sova över hos vänner som inte hade ett piano i hemmet.

– Jag var helt manisk, spelade som besatt många timmar om dagen och drömde om att bli konsertpianist. Det fanns egentligen bara ett problem: mina händer började darra som asplöv när andra lyssnade. Att inte kunna spela för andra människor gör det ju lite svårt att bli konsertpianist, säger Holly Hunter krasst.

Ironiskt nog drog hennes pianospel världspublik genom porträttet av en stum viktoriansk pianovirtuos. I Jane Campions ”Pianot” spelar hon den mystiska skotskan Ada som blir bortgift med Sam Neills machostumma markägare i Nya Zeeland. Trots att pianot är Adas enda uttrycksmedel väljer han att lämna kvar pianot på stranden när de går i land.

Hunters hudlösa porträtt av en erotiskt osäkrad viktoriansk dam är laddad med så mycket undertryckt passion att Oscarsjuryn föll pladask och belönade henne som bästa aktris 1994. I filmen gjorde Holly Hunter alla sina ”pianostunts” själv. Parallellt med att lära sig ett hemsnickrat teckenspråk för Ada, pluggade hon in Michael Nymans soundtrack under flera månader. Enda problemet var hennes gamla publikfobi från barndomen som spökade.

–  Jag fick ingå ett kontrakt med filmteamet om att jag skulle spela piano konstant under hela inspelningen på alla inspelningsplatser. Jag spelade överallt, jämnt. Till slut glömde bort att de lyssnade. Och de hörde inte längre att jag spelade, ler hon.

Musiken är fortfarande närmast hennes hjärta.

– Musiken är det universella språket som tar oss direkt till det undermedvetna. Jag älskar att sitta och lyssna på musik tillsammans med andra männi- skor. Musiken öppnar filmer. David Cronenbergs filmer fick en djupare innebörd när han parades ihop med Harold Shore. Och Carter Burwells musik har laddat bröderna Coens filmer med en majestätisk spänning mellan vad man ser och vad man hör, nästan som en kontrapunkt, säger Hunter.

– Men jag måste erkänna att jag också är starkt påverkad av filmer som inte försöker suggerera med hjälp av musik. Lars von Triers dogmafilmer och bröderna Dardennes filmer har påverkat mig djupt utan en ton, säger Holly Hunter och tillägger:

– Musiken tar mig tillbaka till mitt förflutna, medan skådespeleri känns mer samtida, såvida man inte blir fångad i Hitchcocks spindelnät, säger hon.

Hitchcock var den första regissör som trollband henne på allvar. Hon sögs in i ”Vertigo”, hypnotiserades av ”Fönstret mot gården” och roades av stilövningen ”Repet” som vill ge illusionen av att vara filmad i en enda tagning.

– Att se Hitchcock är lite som att falla i trans. Hans filmer gjorde ett fantastiskt starkt intryck på mig. Än i dag – om jag råkar zappa förbi en Hitchcockfilm på tv – är det något med varje scen som är väldigt ... upphetsande, säger hon.

Bruno Ganz ängel i Wim Wenders ”Himmel över Berlin” på en numera nerlagd arthousebiograf på Broadway, är en annan höjdpunkt.

– Jag kan säga att den förändrade mitt liv. Jag minns fortfarande precis hur asfalten kändes under mina fötter den kvällen, det var som om alla sinnena skärptes. Jag kände mig akut levande, elektrifierad, säger Holly Hunter.

Hon är lättad över att vara tillbaka i filmbranschen efter fyra år med tv-serien ”Saving Grace” där hon spelar en frisinnad polisdetektiv från Oklahoma som brottas med trosfrågor.

– Att vara juryordförande här är det perfekta motgiftet till tv-världen. Tv är egentligen inte min grej även om de mest spännande och provokativa manusen numera skrivs för tv. Äldre kvinnor som utestängs från Hollywood kan ha ett spännande liv på tv. Det skrämmande är att tv-serier är så vidöppna och kan fara i väg i vilken riktning som helst – och kanske aldrig ta slut, säger hon med ett skratt.

Hennes filmkarriär började med en ordentlig miss. Hunter fick den kvinnliga huvudrollen i bröderna Coens ”Blood simple” men hade precis hoppat på en annan film. I stället gick rollen till hennes rumskamrat, Frances McDormand. Efter att ha lånat ut sin röst till en telefonsvarare i ”Blood simple” har hon haft roller i andra Coenfilmer; som den lätt psykotiska Ed McDunnough i komedin ”Arizona junior” och som fru till George Clooney i ”O brother, where art thou?”. Hennes roller har också pendlat mellan småfnaskig sekreterare mot Tom Cruise i Grishamthrillern ”Firman” och en mycket kinky trafikinvalid som blir sexuellt upphetsad av trafikolyckor i Cronenbergs bisarra ”Crash” efter J G Ballards roman. Hon har spelat hårdkokt snut, tuff advokat och curlingmamma.

– Skådespeleri handlar om ödmjukhet och kontakt. Mitt jobb är en stor paradox – det gäller att balansera mellan att vara extremt social i samarbetet med andra och att vara väldigt privat när man blottar sig i känsliga scener. Jag känner sällan att jag gömmer mig bakom en rollfigur, snarare att jag utforskar mig själv, säger hon.

När jag frågar henne om det finns en särskild kvinnligt blick tystnar hennes sydstatsstämma för ett ögonblick.

– ... Ja, jag tror faktiskt det. Förr var jag tveksam, men sedan jag jobbat med kvinnliga regissörer så tror jag verkligen det. Jane Campion är en fantastisk konstnär som har ett sätt att suga upp världen genom små detaljer från den ”kvinnliga sfären”, som i ”Pianot”, säger hon.

Kanske ännu tydligare i ”Bright star” där kameran fäster ögat på Fanny Brawne (John Keats älskade, red anm); hennes synål i närbild och fjärilssamlandet där hon firar deras hemliga liv. Kanske är det för att kvinnor ger liv som vi får en förhöjd känsla för livets början och för dess ofrånkomliga slut.