I dag är det sorg i leksakslådan. Apple-grundaren Steve Jobs, som gick bort i går, är ett stort namn även i filmhistorien. Han drev filmbolaget Pixar som 1995 gjorde den första datoranimerade långfilmen, ”Toy story”.

Utan den berömda jobska tjurskalligheten hade vi inte haft Woody, Buzz Lightyear, fisken Nemo eller matglada råttan Remy.

Pixar började på 1970-talet som ren entusiasm hos några eldsjälar som var kunniga i datorteknik och älskade animation. De ville utveckla dator-animationen. De var före sin tid och den sammanhållande kraften Ed Catmull hade all möda att hitta finansiärer.

Ett tag fick de hållas i en nisch i ”Stjärnornas krig”-skaparen George Lucas filmimperium. När Lucas tröttnade fick Steve Jobs 1986 köpa bolaget för fem miljoner dollar.

Då var Jobs ute i kylan, sparkad från sitt bolag Apple. Han ville ha revansch, och han var säker på att alla snart skulle sitta med datorskärmar där allt var 3D-animerat. Detta var före 3D-filmens återkomst, så det handlade om datoranimationens speciella förmåga att skapa djupkänsla.

I denna vision hade dock Steve Jobs sett fel. Catmull och hans medarbetare, bland vilka vid det laget ingick geniet och ”Toy story”-regissören John Lasseter, hade aldrig varit inne på Jobs linje, men det höll de tyst om. De ville göra datoranimerad film, och fortsatte enträget att göra datoranimerade kortfilmer, under förevändning att det skulle demonstrera teknikens fördelar.

Steve Jobs begrep efter ett tag att han lurat sig själv när han köpte Pixar. Ingen längtade efter 3D-grafik i datorer.

Men Jobs vägrade medge att han tänkt fel. Han höll Pixar under armarna. I David A Prices bok ”The Pixar touch” (2008) beskrivs hur Catmull och Pixars vice vd Alvy Smith varje månadsskifte fick inställa sig på Jobs kontor. Han skällde ut dem, och skrev sedan ut en check så att de skulle klara sig en månad till.

När Pixars datoranimerade kortfilmer började uppmärksammas av Oscarjuryn insåg Jobs att han kanske snubblat över ett helt nytt sätt att slå världen med häpnad. Resten är historia. ”Toy Story”, där Jobs står som ”Executive producer”, blev en makalös succé. Jobs hade förlagt börsintroduktionen av Pixar till en vecka efter premiären. Efter första dagen var hans aktier i bolaget värda 1,1 miljard dollar. Envisheten hade lönat sig.

Jobs var rätt ägare till Pixar. Hans vana att titta på kvalitet först, kontoställning sedan, var i linje med hur John Lasseter ville arbeta. ”ett småkryps liv” (1998, ja, det ska vara litet ”e”), ”Monsters, Inc.” och ”Toy story 2” (1999) – även i Pixars hantverk var kvaliteten ”Insanely great!”.

I dag ägs Pixar av Disney. I Steve Jobs och Walt Disneys karriärer och personligheter finns slående likheter: envishet, satsningar som förefaller ekonomiskt vansinniga, ett bolag som hålls i ett järngrepp. På Apple kan det finnas anledning att studera fallet med filmbolaget Disney.

Där blev Walt Disneys bortgång 1966 nästan bolagets undergång. Det paralyserades när alla bara frågade sig ”Hur skulle Walt ha gjort?”

Hoppas att Apple undgår detta sorgliga öde, när nu Jobs försvunnit ”Till oändligheten – och vidare!”.