Mikael Marcimain älskar musiken och filmen från 60-talet men missade egentligen hela partyt.
-Men mina egna minnen från denna tid när serien utspelar sig var mest "Anita och Televinken" och när Fälldin blev statsminister efter Palme. Jag minns att jag satt med mormor i soffan och tittade på valdebatten 1976, säger Mikael Marcimain som föddes 1970.
Han slog igenom med den utflippade, gruppdynamiska polisthrillern "Graven" och höjdes till skyarna med dokudramat "Lasermannen". Nu har han just återvänt till 2007 efter att ha levt i en tidsbubbla i två år. "Upp till kamp" är epokgörande epokteve om tiden när förändringens vindar svepte in över det gamla folkhemmet - anglosaxisk popmusik, flower-power och världspolitik. SVT-serien (fyra avsnitt på måndagkvällar 20.30) lanseras med parollen "Kärlek, vänskap och uppror" och följer fyra göteborgare med olika klasstillhörighet.
-Jag ville kombinera det dokumentära från "Lasermannen" med poesin från franska nya vågen-filmer från 60-talet och gamla svenska dokumentärer, säger Mikael Marcimain.
De fyra huvudpersonerna länkas samman på det klassiska rockhaket Cue Club: den Dylanfanatiska generalsonen Erik (Simon J Berger) som bränner sin soldatuniform på stranden, lantisen Lena (Fanny Risberg) som slits mellan att sjunga politiska kampsånger och göra musik från hjärtat, den drogromantiska arbetargrabben Tommy (Sverrir Gudnason) som drömmer om att bli rockstjärna och sjuksköterskan Rebecka (Ruth Vega Fernandez) som vill "befria Södern och krossa USA-imperialismen". Deras liv får beröringspunkt med verkliga händelser som skakade Göteborg; kravallerna när Cue Club stängdes av kommunpolitikerna 1966, den vilda strejken vid Arendalsvarvet och ockupationen av Hagahuset 1972.
"Upp till kamp" börjar i en kontrastrik svartvitt och slår över i färg ungefär samtidigt som färgteve kom till Sverige 1968. Med hjälp av montage från dokumentärfilmer och teveklipp skapas en autenticitet som står ut från det vanliga svenska tevedramat.
-Bara för att det är ett epokdrama så måste man inte ha haschpipor och fredsmärken i varje scen. Alla hade inte utsvängda brallor eller långt flowerpower-hår, säger Mikael Marcimain som har en ledig superflylook från 70-talet med brunröd läderkavaj och en t-tröja med kvinnor med afrokrull och texten "Stand".
-I teveserien försökte vi skapa en gleshet, men det var svårt att hitta "rena" miljöer som inte bombarderas av budskap och reklamkampanjer. Och eftersom vi har renoverat sönder städerna var det också svårt att hitta slitna miljöer, berättar han.
-På ett sätt är serien supersentimental, men vi har försökt bryta upp scener tvärt när det börjar dra i väg åt det mest nostalgiska. Och allt var verkligen inte bättre förr, men det känns som om det var ett annat tempo och annat lugn på den tiden, säger han.
Inför manuset gjorde Peter Birro en research som var lika omfattande som en stor polisutredning. Han dammsög halva Göteborg för att få berättelser, pratade med gamla fackkämpar, rockmusiker, proggare, hamnarbetare, kfml(r)-are.
När Marcimain tog vid blev han lika besatt av att återskapa tidsandan. Han lyssnade på Otis Redding, Dylan, Hendrix och Stones, lät tapetsera hela redaktionen med arkivbilder från Göteborgsmiljöer, lånade originalplanscher av gamla FNL:are, tittade i fotoböcker för att se exakt hur Rolling Stones frisyrer såg ut mellan 1964 och 1965 för att ge rollfigurerna rätt stil. Dessutom vimlar serien av statister som varit medlemmar i den proggiga Spartacuskören, arbetat på Varvet eller bananpiren.
-Det var som en historielektion. Jag lärde mig nya detaljer varje dag. Perioden ligger så nära men ibland känns det som science-
fiction. Efter kravallerna utanför Cue Club utbröt moralisk panik - tidningarna skrev på fullt allvar om att "ta modsen till ett tält på Heden och klippa av dem håret", skrattar Mikael Marcimain.
- Jag älskar karaktärerna lika mycket som Peter Birro. Men jag följer dem på avstånd, de måste också få ha några privata hemligheter i fred från publiken. Precis som i "Lasermannen" ser vi dem göra både bra och dåliga saker. Jag gillar inte filmer som försöker trycka ner känslorna i halsen på publiken, säger Mikael Marcimain.
I "Upp till kamp" har Peter Birro tonat ner den mer burleska humorn från "förortstrilogin" som regisserades av Agneta Fagerström-Olsson. "Upp till kamp" har ögonblick av typisk Birrohumor, men är betydligt allvarligare.
-Den utspelar sig under en tid när ironin inte var uppfunnen. Det fanns en större framtidstro och mindre cynism än i dag, säger Marcimain.
Peter Birro har inspirerats av filmer som "The Deer Hunter", "Vi som älskade varann så mycket" och det episka dragen i "Once upon a time in America". Mikael Marcimain har lagt till element från Stefan Jarls Mods-trilogi och lät sig inspireras av Arne Sucksdorffs film om när Stockholm vaknar när han ville återskapa Göteborg. Båda har levt efter Bo Widerbergs berömda "Liv till varje pris"-slogan som ledstjärna. Ett absolut krav var att använda befintligt ljud - till och med skådespelarna var tvungna att kunna sjunga på riktigt. Filmens ljudlandskap är äkta - det dånande bullret från varven, slamrig rockmusik eller en karg tystnad.
-Jag älskar när kameran plockar upp skärvor av liv, små fragment. En hamnarbetare som mumlar något till sitt barn i förbifarten, det är så jag vill använda mediet. Vi försöker även lyfta fram det lite halvtråkiga, säger han.
Även om han är en gammal filmvetare som älskar film så har han tröttnat på den "tillrättalagda" filmen och ville tillbaka till det autentiska, det oslipade, det lite kantstötta.
-Jag är mätt på filmer där man hela tiden känner att "detta är film" - påklädda, friserade, fräscha skådespelare - film som är inspirerad av film. Därför gillade jag till exempel Bruno Dumonts nakna "Flandern" - det är omöjligt att värja sig, man är där, säger Mikael Marcimain.
Trots att de gjort ett intensivt, sex timmar långt tevedrama så hade han aldrig något stort gräl med Peter Birro.
-Nej, vi ville göra precis samma sak. Peter Birro är väldigt duktig på att skriva för film. Han har en energi, humor och är förbannat på ett bra sätt. Dessutom är han modig frihetskämpe som sparka åt alla håll - sossarna, proggarna, överklassen, kfml (r). Oavsett vilken värld han går in i så kan han förstå karaktärerna, säger Mikael Marcimain.
Efter tre lysande långfilmer förklädda till teveserier är pressen stor på att Marcimain ska göra långfilm på riktigt. Han har ett par långfilmsprojekt på gång, men tycker inte att det är något självändamål.
-Teve är ett häftigt medium där man kan utveckla och fördjupa karaktärerna på ett sätt som inte går att göra under två timmar i biosalongen. Många av de teveserier som görs i dag är bättre än de flesta filmer, menar han.
Nu är han rätt mätt på 60- och 70-talets Göteborg, men har ändå separationsångest. Det mest magiska ögonblicket under inspelningen var när de skulle spela in konsertscener från Cue Club 1966.
-Det var sent på kvällen och fotografen hade redan gjort en massa tagningar som blev bra, men statisterna ville inte gå hem. Så vi fortsatte och det tydliga filmandet gled över i något annat. Livemusiken suddade ut gränserna mellan nu och då, mellan verkligheten och fiktionen. Plötsligt var det som om vi alla var där, 1966.
Nu är det publikens tur att göra tidsresan.