Sextiotalets Stockholm; en fräknig grabb med rött hår blir motvilligt uppdragen på Opp och poppa-scenen av Ola Håkansson. Han minns det tydligt eftersom sångaren i Ola & The Janglers skrattade åt honom och i sin skol­uniform kände han sig allt annat än bekväm inför en publik på 3.000 personer.

Drygt 40 år äldre sitter skolpojken mitt emot mig i en svit på lyxhotellet Dorchester i London och talar om sin senaste film och det märkliga inträffar att vi inser att vi, utan att veta om det, växt upp i Näsbypark norr om Stockholm tillsammans – han på Askrikevägen, undertecknad på andra sidan av Roslagsbanans station.

– Bloody hell, utbrister Richard Curtis och skrattar. Du var säkert en av de där grabbarna som trakasserade mig. Jag såg ut som Alfred E Neuman (Mad).

Livet utomlands var kanske inte alltid så lätt för pojken som föddes i Nya Zeeland och på grund av pappas jobb fick flacka runt i världen i unga år, men Curtis säger att de fem åren i Sverige präglade hans liv och filmskapande på ett positivt sätt.

– Du vet, säger han, den där scenen i ”Fyra bröllop och en begravning” när bröderna talar tecken­språk med varandra – den är baserad på mina två systrar som under middagskonversationer brukar tala svenska när de inte vill att deras engelska vänner ska förstå, säger Curtis.

Så även om denne manusförfattare, regissör och producent levt större delen av sitt liv i England finns det ett stänk av svensk påverkan även i ”Mr Bean”, ”Notting Hill”, ”Love actually” och alla and­ra succéer som han ligger bakom. Fast i ”The boat that rocked”, som har svensk premiär på fredag, är hans tid i Sverige en mer påtaglig inspirationskälla. För det var där hemma på Askrikevägen som han grundlade sitt passionerade intresse för popmusik, där som han skaffade skivor med Hepstars och Hootenanny Singers.

– Mina pappa hade åtta skivor, som de flesta i hans generation: en Nat King Cole, en Frank Sinat­ra och han hade två stycken ”My fair lady”, en i australisk version. Här kom mina barnvakter med sina små singelalbum med spänne, fulla med ny musik som Supremes. Det var så jag lärde mig att älska pop, säger Curtis.

Så när han för några år sedan satte sig ned och funderade på vad han verkligen skulle vilja skriva kom ämnet snabbt. Curtis förflyttar sig till 1966, piratradions tidevarv, och i öppningsscenen låter han en liten pojke krypa ner i sängen med transistorradion under huvudkudden, precis som han själv brukade göra.

I Sverige fanns Radio Nord, men filmen skildrar den brittiska motsvarigheten Radio Caroline och livet ombord på en båt i Nordsjön, som samlar åtta av dåtidens mest populära diskjockeyer. Dygnet-runt-sändningarna fick miljoner människor att lyssna på popmusik tills de olagligförklarades av en nitisk minister, som i filmen spelas av Kenneth Branagh. Curtis, som kallats New Labours hovpoet och en filmskapare synonym med epoken ”Cool Britannia”, säger sig vara förvånad över att det var en Labourregering som satte stopp för piratradion i landet.

För Curtis blev flytten från det liberala Sverige till det gammalmodiga England en chock. Radio Caroline skakade liv i tristessen men var för etablissemanget något oerhört stötande. Även om många av piratradions disk­jockeyer senare gick över till BBC, menar Curtis att det här med ”Swinging London” är en myt, för så värst mycket svängde det vare sig om huvudstaden eller England på den tiden.

– Och Margaret Thatcher var ett försök att gå tillbaka till 1957. Hon gillade det hon växte upp med, innan alla dessa hemska männi­skor började spela ”Hey Joe”, säger Curtis.

”The boat that rocked” innehåller det mesta av det som fått en hel värld att älska Richard Curtis filmer: bröllop, julfirande, hög mysfaktor och det som hans skådespelare beskriver som en osviklig förmåga att skapa humor på vita duken. Rollistan är också idel, ädel Curtisadel. Här finns Bill Nighy, den avdankade rockidolen från ”Love actually”, Rhys Ifans, den inneboende slusken från ”Notting Hill”, liksom Emma Thompson. Det är egentligen bara Hugh Grant som saknas och handlingen kretsar i stället kring den 23-årige Tom Sturridge, som spelar Carl, en tonåring som anländer till båten och introduceras i sex, drugs and rock’n’roll.

I brist på en tydlig huvudrolls­innehavare är det musiken som står i förgrunden. Curtis kopierade 100 favoritlåtar till mp3-spelare, alla inspelade före 1969, som skådespelarna fick lyssna på för att komma i rätt stämning inför inspelningen som ägde rum på en båt.

– Filmen handlar också om manlig vänskap, säger Curtis och beskriver sina egna erfarenheter av att ha delat en skitig lya i Camden med fem andra ”underliga” typer och där han lyssnade på Spe­cials, Madness och Abba. Jo, hans svenskhet slår igenom även här och han var 21 år när studiekompisen Rowan Atkinson tog honom med på första Abbakonserten.

Vid sidan av sitt filmskapande har Curtis varit med om att grunda Comic Relief, en välgörenhets­organisation med humorn som bas och som hjälpt till att samla in mångmiljonbelopp till världens fattiga barn. Denne Dr Feelgood hyllas i alla kretsar, kanske just för att han får människor att känna sig bra. Kanske är det viktigare än på länge i dessa dagar.

– Det behövs alltid och jag anser att det är en något som popmusik gör. När jag fastnar i mitt skrivande lägger jag alltid på en popsång. Vi ska vara glada att vi har popmusik, njuta av den och uppskatta att den gör livet underbart. Ta den inte för given, säger Curtis.

Och även om ”The boat that rocked” i England mestadels fått dåliga recensioner kommer Curtis att fortsätta skriva om saker som får människors hjärtan att må bra.

– Jag vet att jag inte kommer att göra några filmer om seriemördare i alla fall, säger han och ler. Känslor, tillägger han, är det jag vill skriva om – och då menar jag känslor i en sorts optimistisk bild.