Den 24-åriga Kirsten Dunst har bytt de duvblå korsettklänningarna och de höga håruppsättningarna mot en ledig vit volangblus och utsläppt hår. Om den gamla franska monarkin har en modern motsvarighet i Cannes stjärnfixerade filmhov så är Dunst drottningen för dagen.

- Jag kunde totalt identifiera mig med flickan Marie-Antoinette, som giftes in i det stiffa franska hovet vid 14 års ålder. Och att vara i Versailles, att smyga runt i de där salarna där Marie-Antoinette bodde i verkligheten - särskilt på natten - var några av det mest fantastiska ögonblicken i mitt liv, säger Kirsten Dunst efter premiärvisningen i Cannes.

Neoromantikerna Bow Wow Wows bubbliga "I want candy" ringer i öronen efter Sofia Coppolas emotsedda kostymdrama som tonsatt 1700-talets Versailles med anakronistisk popmusik från 1980-talet. "Marie-Antoinette" skulle kunna beskrivas som en poppig blandning av Coppolas drömska debut "The Virgin Suicides" och teveserien "Desperate Housewives".

Melankolisk och partyglad på samma gång, men ingen självklar hit i Frankrike som högtidligt vårdar minnet av sina glansfulla monarki som dog vid revolutionen 1789. Även om en fransk kritiker skrek "petit bourgoisie!" åt de som buade efter filmen.

- Jag har faktiskt alltid varit intresserad av sjuttonhundralets Frankrike. Kläderna, perukerna, stilen. Däremot visste jag väldigt lite om den personliga sidan av Marie-Antoinettes liv. Jag ville gärna försöka tränga bakom myten om den dekadenta drottningen som länge påstods ha sagt att det hungrande franska folket kunde "äta kakor", säger Sofia Coppola i småmönstrad, svartvit volangklänning och platåsandaler.

- Det var också viktigt att inte göra en traditionell kostymfilm, jag vill försöka iscensätta hur jag tror att det vara att leva som ungdomar i 1700-talets Versailles. Publiken ska känna att de har varit där, på samma sätt som jag ville att "Lost in Translation" skulle vara två timmars Japan-tripp. När det gäller musiken valde jag sådant som jag tycker förmedlar den emotionella stämningen bäst. Dessutom råkar det vara den musik jag själv hörde som tonåring.

Hela Coppola-klanen var på plats med "Gudfadern"-pappa Francis Ford oroligt vakande i kulisserna på presskonferensen. Liksom en stor del av filmens multikulturella ensemble: den italienska Asia Argento som gör den notoriska Madame de Barry (den åldrande kungens älskarinna), brittkomikern Steve Coogan som spelar Marie-Antoinettes mentor ambassadören Mercy, den ärrade rocksångerskan Marianne Faithful som ör änkehertiginnan Marie-Therese och den franska aktrisen Aurore Clement som redan jobbat med Coppola den äldre i "Apocalypse now".

Sofia Coppola valde att skratta åt frågan om " Marie-Antoinette" inte bara var ännu en "desperat hemmafru" i kostymtappning.

- Jag har inte sett teveserien, men visst kan man tänka på rika Beverly Hills-fruar som blir lämnade av sina män och bara festar och shoppar hela dagarna.

Alla försök att tvinga ur regissören personliga åsikter om den franska revolutionen och fransk samtidspolitik föll platt till marken.

- Det jag vill säga finns redan i filmen. Men jag tycker att det kan vara relevant även för vår tid med regenter som tycks vara helt avskurna från omvärlden, som Marie-Antoinette och Ludvig XVI var.

Coppola berättar att hon medvetet valt att koncentrera historien på Marie-Antoinettes ungdomsår i Versailles och inte ta med det tragiska slutet på guillotinen. Filmen bygger på Antonia Frasers mäktiga biografi som kom för några år sedan, men också på Marie-Antoinettes många brev till modern.

Unga kvinnor som har svårt att hitta en egen plats i världen är ett genomgående tema i Sofia Coppolas filmer, från "The Virgin Suicides" via "Lost in Translation". Och ja, "Marie-Antoinette" ska definitivt ses som en tredje och avslutande del i hennes "flick"-trilogi.