Den amerikanske komikern Fred Armisen syns varje vecka i ”Saturday night live”, men han har också skapat den betydligt smalare indiekomediserien ”Portlandia”. Där gör han sketcher om närodlatextremism och militanta cyklister tillsammans med sin bästa kompis Carrie Brownstein.
En ingefärabaserad bourbondrink med honung och bränd is, körsbärstomat, limezest, hemgjord bitter, äggvita, äggskal, äggula, banan, och ”a little bit of love” serveras i öppningsscenerna av nya säsongen av ”Portlandia”. Bartendern är inte bartender, han är ”mixolog”. Fred Armisens och Carrie Brownsteins karaktärer smakar. ”Herregud”, säger Armisen, ”han älskar dig!” Brownstein bestämmer sig för att tillverka ett blandband med drinktema som svar, men när hon ska överlämna det har mixologen flyttat till helvetet på jorden – det ytliga, skräniga södra Kalifornien – och Brownstein och Armisen måste avprogrammera honom och ta honom tillbaka till Portlands trygga hamn, där maten är närodlad och indiefilmfestivalerna avlöser varandra.
– Portland är en stad i nordväst, där det är fullt av tallar och allt är mörkgrönt. Staden gömmer sig mellan kullarna där. Det är väldigt ekologiskt vänligt där, utopiskt, med många små specialbutiker. All mat är välgjord, och det finns många cyklar. Det är gulligt, en liten bubbla av tillgivenhet, säger Fred Armisen när jag ber honom beskriva Portland.
Staden som han och kompisen Carrie Brownstein valt som fokus för deras tv-serie är USA:s motsvarighet till Stockholms Södermalm, eller kanske snarare Malmös Möllevångstorg. Hipp, välmenande, välmående och medveten. Och ganska lätt att driva med. Bland de återkommande karaktärerna i serien finns de människohatande ägarna av en feministisk bokhandel, och den flummiga borgmästaren, spelad av Kyle McLachlan, som har en ergonomisk sittboll på sitt kontor. När jag berättar att det finns ett surdegshotell i Stockholm skrattar Armisen – ”ni är mer Portlandiga än Portland!”– men han poängterar att han och Brownstein egentligen inte vill håna staden och dess invånare.
– Karaktärerna vi spelar är väldigt lika oss själva. Jag älskar Portland, det är ett väldigt coolt litet ställe.
Fred Armisen började sin bana som musiker, trummade i punkband och var senare musiker med The Blue Man Group. Men när han så småningom bestämde sig för att bli komiker lade han trummorna på hyllan, även om han fortfarande plockar fram dem till sketcher ibland.
– Jag kommer aldrig sluta vara trummis. Och jag lärde mig mycket om hur folk vill bli underhållna genom att spela i band.
Rytm är viktigt i komik också, är det inte?
– Åh, det är bara rytm, bara tajmning. Det är väldigt besläktat. Det är svårare med tajmningen när man filmar sketcher än när man står på scenen inför en publik, men som tur är har vi skickliga redigerare som fixar till det.
Fred Armisen träffade bästisen Carrie Brownstein för snart tio år sedan genom gemensamma bekanta, och sedan dess har de varit oskiljaktiga. Hon är också musiker i grunden, och är mest känd som sångerska i riot grrrl-bandet Sleater-Kinney under 1990-talet. I ”Portlandia” bjuder de ofta in gästskådespelare från musikvärlden, och i första säsongen dök bland andra Aimee Mann, Sarah McLachlan, James Mercer i The Shins och Colin Meloy i The Decemberists upp. I den kommande andra säsongen spelar den legendariske gitarristen Johnny Marr från The Smiths en roll.
– Och han är väldigt rolig! Inte alls så där allvarlig som man kan tro. Han spelar en brittisk snubbe, som inte riktigt är han själv – men inte helt främmande heller. Vi har haft tur, de flesta gäster vi frågat har sagt ja. Många av dem är vänner till oss, och de litar på att vi ska ta väl hand om dem.
Vem är din drömgästskådis i ”Portlandia”?
– Om det var upp till mig skulle Prince vara med. Eller Woody Allen och Werner Herzog kanske.