- Alice Timander blev som en spegelbild av mitt eget liv. Min besatthet av henne handlar om att jag inte fick bekräftelse som liten, att min mamma ofta var frånvarande och att min pappa aldrig fanns där. Bakom den offentliga bilden av "den galna exhibitionisten" upptäckte jag en ödmjuk, varm och rolig människa. Om hon hade varit ung i dag hade hon varit vår främs­ta happeningkonstnär, säger filmaren Rebecka Rasmusson.

Hennes fascination för Sveriges mest kända tandläkare började när hon såg Ulf Hultbergs nakna porträtt "Alice i underlandet" på teve för fem år sedan. Nu har Rasmusson klippt ihop 120 band med personliga intervjuer och arkivmaterial blev 74 minuter dokumentär.

"Alice och jag" gör ont som en rotfyllning utan bedövning men lyckas ändå hitta ljuset. Ett porträtt av en ensam kvinna som överlevt en svart barndom, två världskrig, tre män, fem plastikoperationer och ett tusental galapremiärer. Alice Timander berättar om sina svek och om att bli sviken när hon försökt få ihop tillvaron med barn, män och karriär.

- Mitt liv har sannerligen inte varit något skämt. Men jag har varit rätt framgångsrik när det gäller att dra ner min rullgardin när känns alltför bittert. Strindberg lärde mig förstå precis vad själsliga demoner är. Men jag vill inte att det onda ska få något grepp om mig längre. Jag vill vara fri nu, säger Alice Timander i sitt vardagsrum klädd i gul lammullskofta och signalrött läppstift.

Hon beskriver arbetet med "Alice och jag" som omskakande.

- När min egen själ börjar tala till mig då blir man förstås skakad. Pusslet passar. Det har varit som att lägga bomull runt själen, den har varit skonsam mot mig och mina barn. Jag framstår inte som så förfärlig på film som jag är i verkligheten.

"Ett fascinerande stycke kvinnohistoria", skrev DN:s recensent Eva af Geijerstam om filmen. Och visst, Timander har gjort en revolutionerande livsresa, som tandläkare, premiärlejon, författare och kd-politiker. Redan som nyutexaminerad tandläkare 1937 marscherade hon rakt in i alfahannarnas lejonkula - franska matsalen på Grand Hotel - med en fet cigarr i näven och beställde snaps och råbiff. På 60-talet ville Tandläkarförbundet kasta ut henne i kylan efter att hon poserat i bikini.

- Men jag hoppas att filmen inte känns som om två bittra kvinnliga losers försöker slå tillbaka, skrattar Rebecka Rasmusson.

- Mina filmer brukar handla om människor som har svårt att anpassa sig till detta samhälle, människor som lever med känslomässiga "handikapp" men som aldrig slutar att kämpa, säger regissören vars absoluta favoritfilm är Tim Burtons filmatisering av den missförstådda B-filmsregissören "Ed Wood".

Arbetet med "Alice och jag" tog en helt ny vändning när regissören blev gravid. Den blivande pappan hade lämnat henne, livet var kaos och hon ville lägga ner filmen. I stället klev Alice Timander fram som en öppen och livserfaren surrogatmamma som berättade om sin hemliga abort sedan hennes stora kärlek övergav henne. Hennes andra stora livstrauma var att lämna sina småbarn hemma i Stockholm för att laga tänder i Marocko tillsammans med dåvarande maken Torsten Timander.

- Det var mitt livs misstag. De hade allt de behövde materiellt och Stockholms bästa barnsköterska - men det kan ju inte ersätta moderskärleken. Sorgen över detta kan jag aldrig göra mig fri från, säger Alice Timander.

Rebecka Rasmusson menar att kvinnor döms efter en hårdare måttstock än männen.

- En kvinna som sviker sina barn eller inte är närvarande blir dubbelt dömd - både av samhället och av barnen. Alice ville skapa sitt eget liv och ta samma plats som männen under en tid när det inte var accepterat, säger Rebecka Rasmusson.

Alice Timander säger att hon har lätt att känna empati, men svårare att få sina barn och vänner att känna sig älskade.

- Det är som om jag är förlamad längst in, att jag har en isolerande hinna som ingen kan bryta igenom, berättar hon.

Barndomen i Eslöv var ingen lek. Hon beskriver den "som att leva i ett mörkrum" med mardrömmar om djävulen och en känsla av att ha en isbit i själen. Alice hölls isolerad i hemmet som var granne med ett slakteri där hon kunde höra grisarnas dödsångest. Hon sökte tröst i den svenska litteraturen och fick en biobiljett till Hollywood.

- Jag var helt ensam och avskuren från verkligheten. Hade varken hört talas om sprit eller cigaretter - och visste förstås inget om hur barn blev till. Jag var så naiv så att det var hemskt. Hollywood-filmen blev mitt första riktiga titthåll mot världen - det skapade en stark drift att en gång vara en av dem som var klädd så där, säger Alice Timander.

Efter flera misslyckade försök att bli skådespelare tyckte hon att livet var slut vid 24. Men i stället för att bryta ihop bestämde hon sig för att i stället bli drottning på den andra scenen: den i foajén. Folk trodde att hon var galen när hon kom i hemmasydda kreationer av kortlekar och konstgjorda gräsmattor från NK. De första tio årens kamp i foajéerna innan hon uppmärksammades: "Det kändes som att brännas på bål. Men de såg i alla fall att jag brann."

- Jag blev mobbad, de tyckte att jag var fåfäng, mallig och överklass -trots att jag alltid lierat mig med de fattiga. Men det var värt priset. Det var mitt enda sätt att bygga en talarstol, att få en egen röst i samhället som folk lyssnar på. Men jag är också stolt över mitt yrke. Mina lagningar var aldrig glamorösa, men de var alltid ordentligt gjorda, säger Alice Timander.

Den evigt unga rebellen beskriver sig som en "våg som åkt in en lagun - behagligt men inte längre så stora svall".

- Jag har varit ledsen under långa perioder. Men mellan 80 och 90 är mina bästa år. Och det blir bara bättre och bättre. Min själ blir lugnare. Mitt mål är att dö harmonisk.

Är du rädd för att dö?

- Inte ett dugg, inte nu längre. Efter att ha varit kroniskt sömnlös under hela livet så är jag så trött ibland att jag skulle vilja sova den stora sömnen. Jag tror att man kommer in i en ljus sfär. Energin är oförstörbar, det gäller bara att skaffa en kostym till den.

En sista premiärkostym?

- Ja, haha, det kanske man skulle kunna säga.