Den som inte satt sin fot på Hollywood Boulevards Walk of Fame kan inte föreställa sig hur platt och glanslös den upplevelsen är. Att gå på den guldstjärnebelagda trottoaren mellan runkbiografer, dammiga antikvariat och stämningslösa fik fyller en med ingenting.
När Raymond Chandler liknade stan vid en pappersmugg trodde man att det var en snitsig metafor för alltings utbytbarhet. Men den är bokstavlig. Fadd pappmugg, lätt uppluckrad av vattnigt kaffe. Det är så det smakar.
Turister från hela världen står där och stirrar på sin favoritstjärnas stjärna och bearbetar sitt antiklimax. En tom hamburgerförpackning i frigolit skrapar förbi i ökenvinden, kanske är stjärnan prydd av hundlort. Sen lyfter man på huvudet och säger: Wow. Vi är här. The Walk of Fucking Fame, Man. Far out!
På piazzan vid Pantheon i Rom kan man dricka kaffe och prata om fotboll medan 3.000 års lagringar av olika högkulturer liksom sipprar in från sidan i hjärna och nerver; peakar, exploderar och förflyttar en till evigheten nästan utan att man behöver höja blicken.
I Hollywood måste man jaga upp sig själv. Till slut lyckas det faktiskt. Som allt i USA krävs det helt enkelt mer jobb, och som allt i USA gör den utbredda tomheten att man måste jobba eller bli galen. Och som så mycket i USA är det beroendeframkallande. Att ha lyckats uppleva något där det inte fanns något att uppleva. Det är en seger över sinnena som kan lägga Hollywood Boulevard i ett mer nostalgiskt ljus än Pantheon.
Segrar är sådana tomma, beroendeframkallande upplevelser. Det hör man på vinnarskriken i sport. Man måste kämpa sig fram till känslan. Man omfamnar varandra och skriker att man har vunnit.
Att vinna en Oscar i Hollywood måste vara något liknande. Man ser det på människors ansikten när deras namn läses upp. Absolut tomhet. Michael Caine har berättat om tanken som far genom huvudet när det händer: "I wonder who that Michael Caine fellar is."
Efteråt tänker man kanske att det var ett stort ögonblick, eftersom man inte minns det.
Varför står Scorsese där och ser så lycklig ut när han håller sin Oscar? Han har vunnit oändligt mycket större segrar. "The departed" är en seger i sig. Ett mysteriedrama om honom själv och hans söner, skådespelarna, som han har tvingat in i mörkrets hjärta. För att inte tala om hans andra, obelönade filmer. Alla vet att få riktigt bra regissörer har fått någon Oscar. Golden Globes och Guldpalmer är definitivt bättre indikationer på kvalitet, rent historiskt sett.
Men det här handlar inte om kvalitet. Det handlar om Oscar, ett värde i sig. Man håller i den fula statyetten och tänker "Jag fick en Oscar. Det här är en Oscar jag håller i". Och till slut kommer tårarna. Kanske av ansträngningen.
Scorsese flyttar sig säkert i samma stund tillbaka till den astmatiska barndomen i Little Italy, till Oscarsgalorna han bevittnade som liten, när tanken att ta emot en statyett var lika avlägsen som att vara kungen. Möjligen flyttar han sig dit medvetet för att kunna uppleva ögonblicket.
Att vara kung eller drottning i dag är ju också en overklig sak. Ett tomrum omgärdat med ritualer som får mening bara genom att man upprepar att det har en mening (det är därför titeln "The queen" i all sin enkelhet är perfekt). I en av Stig Larssons fantasifulla essäer i "Avklädda på ett fält" föreställer han sig kungen köra bil en solig dag på Öland och plötsligt slås av tanken: "Det är ju jag som är kungen."
Nu för tiden, när narcissismen verkar sprida sig i dricksvattnet, är det inte bara kungar, drottningar och Oscarsvinnare som har det-är-jag-som-är-kungen-ögonblick. Kändisar eller stora konstnärer är inte bara något man beundrar som avlägsna stjärnor. Man tittar på dem för att man förväxlar dem med sig själv. Jag är kändis. Jag är ett geni. Jag är kungen.
Kanske är det därför det plötsligt är möjligt att göra ett nytt slags film om härskare. Inifrån. Jag är Marie-Antoinette. Jag är drottningen av England. Varför inte? "Det kunde ha varit jag som skrev den", som sonen i "The squid and the whale" förklarar när han blir ertappad med att ha plankat en Pink Floyd-låt.
Man är inte Idi Amin efter att ha sett "Last king of Scotland". Det sätter det gammaldags utifrån-perspektivet stopp för. Manusförfattarens moral. Tack och lov, antar man. Samtidigt kan man inte komma ifrån att det gör både filmen och Whitakers tour de force-prestation mindre modern än de andra. Mindre konceptuell.
Däremot är man vare sig man vill eller inte den narcissistiske, jag-svage skotte som blir Idi Amins hjälpreda och inbillar sig att han är revolutionär och anti-engelsk. Han är släkt med den nominerade Cate Blanchetts karaktär i "Notes on a scandal". Hon som tror att hon har rätt att inleda en erotisk affär med en femtonårig pojke för att hon fortfarande ser sig själv som punkig tonåring.
Men de vardagliga narcissisterna får nöja sig med nomineringar och att öppna kuvert.
Helen Mirren däremot får både vara drottning och ta emot en Oscar i Hollywood. Det måste gränsa till nirvana. Kanske inte konstigt att Mirren fyllde tomrummet med ett lovtal till Elizabeth II, trots att Stephen Frears lyckats hålla perfekt balans mellan drottningkärlek och drottningförakt i nittio högspända minuter. Man får försöka förlåta henne. Efter ett sådant medialt (i andlig mening) skådespeleri kan det inte vara lätt att landa.
Man får bara vara tacksam för att Forest Whitaker inte tillät sig något liknande.