– Jag känner en ganska stor stolthet över mitt yrke som regissör och att jag kan regissera beställningsverk som det här. Men även med ett beställningsverk krävs det att jag verkligen vill göra det. Den inre motorn måste jag ha. Men hur mycket ska man sätta personlig prägel på något som just är läst av flera miljoner människor ...

Daniel Alfredson tillhör dem som fått många erbjudanden om att regissera film, även från Hollywood, men tackat nej.

– Det betyder ändå ett år av ens liv, och i fallet med Millenniumfilmerna, mycket mer än så.

Vi träffas på Östermalm, i en anonym hotellobby som ligger nära studion där han jobbar intensivt med postproduktion och ljudarbete på ”Luftslottet som sprängdes”.

Senare förflyttar vi oss till Cassi, där det av flera skäl är lämpligt att ta bilderna på Daniel Alfredson. Dels har han gjort restaurangen vid Karlaplan till stamställe för advokat Bjurman som är en av dessa män som verkligen hatar kvinnor och som med Stieg Larsson-logik blivit Lisbeth Salanders förmyndare.

Daniel Alfredson kallar detta för en hommage till Cassi som nu är inredd i 70-tal med grön vävtapet och rödlila dukar. Den öppnade i mitten av 50-talet som ”snackbar av den nya kontinentala typen” och var en modernitet: Man hämtade maten på en bricka.

– Här åt vi våra lördagsluncher som barn med min pappa när han hade fått för sig att han skulle ta hand om barnen.

– Vi fick spaghetti med köttfärssås på gröna frostade glastallrikar, det tyckte jag var fint. Farsan åt en köttgryta eller njursauté och drack en Gösser. Sedan gick vi till Nor­diska museet och tittade på riksregalierna och Karl XII:s hatt. Det tyckte han var roligt att titta på.

Namnet Alfredson är ett namn som förpliktigar men också fun­gerar som kvalitetsstämpel. Han har en bror i samma bransch och folk blandar ofta ihop bröderna Tomas och Daniel, även om Tomas är den mer kände, inte minst genom ”Låt den rätte komma in”.

– Vi har utnyttjat varandra gans­ka friskt, Tomas har varit inne i klippningen av den här filmen, och jag har varit inne i hans filmer.

– Jag uppfattar mig själv som en sorts storyteller, en som kan berätta en historia. Jag har inte varit auteur, filmmakare, den som skriver sin egen film.

Men Daniel Alfredson har gjort ett antal filmer, som håller en alldeles egen ton och ett allvar, och som ingen utom just han hade kunnat göra, i nära samarbete med manusförfattarna: ”Tic Tac”, belönad med tre Guldbaggar 1997 och ”Dödsklockan” för SVT. Leif Zern skrev i sin recension av ”Dödsklockan”: ”Alfredson ... är i full kontroll av sina uttrycksmedel. Han väljer formspråk efter ämne och byter optik som en systemkamera. Som om det inte fanns något motstånd. Jag minns det blåa ljuset från det sjuka Sverige i ”Tic Tac” och den skakiga, råa, dokumentära känslan från ”Stray­ dogs” och kommer att minnas de fint utmejslade porträtten av jägarna i ”Dödsklockan”: ... de stela blickarna som bär med sig nattens ångestdrömmar”.

För två år sedan gjorde han ”Varg” av Kerstin Ekman, där Peter Stormare gjorde sin bästa filmroll någonsin som den renskötande samen Klemens. Utanförskap löper som en röd tråd från hans mer personliga filmer till de två om Lisbeth Salander, utanförskapets ensamma drottning.

Vilken av dina filmer sätter du främst?

– ”Tic Tac” var väldigt rolig att göra. Vi kunde göra den för gans­ka lite pengar, det ledde till få samproducenter. Förväntningarna var lågt ställda, den hade premiär i tre kopior.

– Ju färre samproducenter man har, desto större konstnärlig frihet. Det kommer alltid att gå att göra ”Farväl Falkenberg ” med dagens lätta teknik. Om det ska kosta lite mer, måste många vara med och satsa, man vill dela riskerna. Det finns en jättestor ängslighet i dag från finansiärernas sida. Då är en bokförlaga, som Stieg Larssons, någon sorts försäkring.

Under en period sade han också att han inte haft någon önskan att bli regissör, han ville bli bäst bland regiassistenter.

– Jag har aldrig haft så roligt i mitt yrkesliv som när jag var ”first assistant”. Skillnaden är att man inte är konstnärligt ansvarig. Det konstnärliga ansvaret är det läskiga i sammanhanget. Däremot är det roligt att vara med och iscensätta, att lösa problemen och genomföra dem på film.

Men som assistent till Mats Ahrén fick han göra ett avsnitt i teveserien ”Kvällspressen” och snart kom and­ra erbjudanden. Han började med att göra de nya versionerna av Sjöwall-Wahlöö-böckerna ”Roseanna” och ”Mannen på balkongen”, själva grundbulten i den svenska spänningsgenre som Stieg Larssons böcker är en följd av.

– Jag har alltid gillat den genren. Jag har ju varit för feg för att göra komedier.

Hade du velat det?

– Jag kom att prata med min pappa om det i går: ”Ska du inte göra något som är kul?” Nej, det skulle vara så otroligt läskigt, tycker jag, fruktansvärt svårt.

Daniel Alfredson kan hantverket, han behärskar alla moment i filmfabriken. På listan för yrken står förutom regissör och regi­assistent: producent, ”second unit” – kompletterande filmteam, scenografi, rekvisita. Och inte nog med det, mellan 2000 och 2007 bytte han till en helt annan position och blev chef över andras produktioner på SVT Drama i Stockholm.

Men nu är Daniel Alfredson alltså regissör till två filmer som kan få nya rekordsiffror: ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes”.

Det som hände med Millenniumtrilogin är mycket ovanligt: När ”Män som hatar kvinnor” i regi av danske Niels Arden Oplev hade premiär i februari var planen att de två följande skulle bli enbart teveserier. Men när intresset började koka på ett sätt som ingen hade kunnat ana fattades beslutet att det skulle bli två biofilmer i stället. Då hade Daniel Alfredson redan börjat arbeta på de två teveserierna.

Det bör ha känts lite surt?

Daniel Alfredson uttrycker sig välbalanserat och säger att han skulle önskat att beslutet hade kommit tidigare. Det hade förändrat mycket och påverkat resultatet.

– Men då fanns inte pengarna.

Om du hade fått önska?

– Ja, i den bästa av världar, hade jag önskat att man från början sagt: Vi satsar! Nu fick vi skriva ett långfilmsmanus på tevemanuset. Men vi fick göra det på något vis i efterhand.

Mycket pengar har första filmen dragit in, den har setts av 6 miljoner, varav 1,2 miljoner i ­Frankrike.

– Det visste man inte då, säger Daniel Alfredson och låter för en enda gång ana en viss irritation.

Daniel Alfredson säger att han alltid tyckt att filmberättandet är ett slags sagoberättande och det passar med Stieg Larsson som blandar fantasterier med verkliga platser och människor, som i ”Flickan som lekte med elden” där Paolo Roberto är hjälte. Sagan plockar in autentiska adresser som gör att fransmän åker hit och tittar på gatstumpar på Söder.

– De kom ju travande över Hornsgatspuckeln när vi stod och filmade på Bellmansgatan. De blev överlyckliga när de förstod att vi filmade boken som de hade läst.

Lite sagolikt, som berättelsen om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

Läs en intervju med Noomi Rapace i morgondagens DN Söndag.