Dramaserien "De halvt dolda" inleder det nya tv-året och följer ett stort antal karaktärer i en mängd olika miljöer och tidsåldrar. Där finns ett myller av ensamstående mammor, nynazistiska söner och pensionärer. Och så tonårige mobbade David som försöker hantera sin spirande homosexualitet.
- Det är ett enormt rikt manus. Om inte Jonas Gardell fått fria händer från SVT skulle "De halvt dolda" nog aldrig ha blivit av. Manuset hade aldrig kommit igenom de vanliga manusutvecklingskvarnarna. På ett sätt är det väldigt spretigt, samtidigt är det också sammanhållet, säger regissören Simon Kaijser da Silva stillsamt från en soffa i Tv-huset. Han resonerar analytiskt kring innehållet i de fyra avsnitten.
- Det är väldigt många barn-föräldrarelationer i serien. Många barn som lämnats ensamma. Alla karaktärer känns väldigt utsatta och ensamheten är en del av den känslan. Eller så kan den bli ett försvar som i fallet David: man riskerar mindre om man håller sig ensam.
- Davids föräldrar gör ju egentligen allting rätt, det är därför man så lätt identifierar sig med dem. Jag hade också föräldrar som ville så väl, men det finns en gräns också - till slut måste barnet ut i världen och det finns ingenting man kan göra för att skydda det från det mötet. Man kan bara ge så mycket kärlek och stöd man kan.
Ett återkommande tema i serien är religion och kristendom. Gardell växte upp i en frikyrklig omgivning och även om Simon Kaijser da Silva inte har samma bakgrund, är han extremt intresserad av ämnet.
- Religion kan användas som ett farligt verktyg för att manipulera andra. Religion kan ge folk mening och orsak att göra saker. Och befria dem från ansvar. Jag brukar skoja om att religion är ett slags moralprotes, när den personliga moralen inte räcker till.
- Det finns något väldigt bekvämt med sådana rörelser som tar all sin kunskap från en enda skrift. Människan letar efter mönster och när vi hittar saker som inte går att foga in i mönstret uppfinner vi religion för att täta de luckorna. Sedan måste vi hela tiden ändra religionen när nya luckor dyker upp. Resultatet har blivit en väldig inkonsekvens. Som i vårt fall finns representerad i Bibeln, där Gamla och Nya testamentet i princip säger två helt olika saker. Gamla testamentets gud är ganska ond, man får inte se honom eller uttala hans namn, medan han i Nya testamentet i form av Jesus propagerar för kärlek och att Gud älskar alla oavsett om man tror eller inte.
Simon Kaijser da Silva menar att det sistnämnda också återspeglas och är en av de främsta styrkorna i Gardells manus. Hur "ingen karaktär blir lämnad ensam".
Men även om Gardell inte lämnar sina karaktärer ensamma kretsar serien ändå ofta kring ensamhet. Inte minst i scenerna med pensionerade Elsie som sitter på ett hem och väntar på att barnen ska ta en paus i sina upptagna liv och komma och besöka henne.
- Vad jag gillar med det här manuset är att det är en historia om dem som det inte vanligtvis berättas om, säger Kaijser da Silva. En grund i kristendomen är ju att alla människor är lika värda, men ser man till historien så är det inte så. Det finns människor som det skrivits historieböcker om och människor vars öden aldrig berättas. "De halvt dolda" försöker väl kanske jämna ut det hela lite.
Han har lindat in Gardells karaktärer i en ganska blek ljus- och färgsättning, som fått sätta tonen för hela serien.
- Jag vill känna att jag går in i upphovsmannens värld när jag ser saker, inte att någon bara filMat av någonting. I "De halvt dolda" är det verkligen vår värld jag skildrar, folk har inte roliga hattar eller så, men jag försökt se till att det ändå finns någonting som gör att den värld handlingen utspelas i framstår som egen.
Tv har blivit Kaijser da Silvas huvudsakliga medium, tidigare har han bland annat regisserat fjolårets julkalender "En riktig jul", "Coachen" och diverse följetångsavsnitt. Men han skulle gärna göra långfilm också.
- Det tacksamma med tv-mediet är att man får tid till fördjupning. Varje gång man får träffa karaktärerna så lär man känna dem lite bättre. Det finns alltid ännu en liten rysk docka att hitta innanför den förra. Samtidigt har filmen också fördelar. Det är en enhet, man kan inte gå ut och kissa eller koka kaffe. Dessutom får man berätta historien klart första gången. I tv så börjar man berätta en historia och sedan ska man ta paus en vecka och nästan börja om på nytt.
- Men en sak som jag verkligen gillar med tv är att det är en instans som sköter allt. "Här är en påse pengar, knock yourself out." Därmed får det också bli personligt. Jag har varit inne i långfilmskvarnen, sagt nej till en del saker och fått en långfilm nedlagd i sista sekunden. Man tröskar igenom så många olika instanser. Filminstitutet vill ha något konstnärligt, SF vill ha mer naket, Film i väst vill ha ytterligare något annat. Man måste lära sig dansa både foxtrot, vals och polka. Helst samtidigt.