Sommaren 2007 visades de första klippen från "Iron man"-filmatiseringen på Comic Con-mässan i San Diego. Det var ett högriskmoment. Ingen publik är mer skeptisk till superhjältefilmatiseringar än de ursprungliga seriefansen. Men satsningen gick hem. Huvudrollsinnehavaren Robert Downey jr fick rent av stående ovationer.
När det blev frågestund förklarade en ung man i publiken, iklädd läkarrock och med ett munskydd uppskjutet i pannan, att Downey jr alltid varit hans favoritskådespelare: "Vi delar ett liknande förflutet, om du förstår vad jag menar ..."
"Jaså", svarade filmstjärnan, utan att rubba en min. "Är du också krigsveteran?"
När de mest högljudda skratten lagt sig tog den unge mannen sats på nytt: "Min fråga är... har det varit svårt för dig att få roller som Iron Man… alltså, karaktären delar ju lite av vårt förflutna."
Svaret är ja. Marvel Studios, som producerat filmen, ville ursprungligen inte ta i Robert Downey jr med tång. Även med Hollywoodmått har han levt ett osedvanligt hårt liv, där drogskandalerna avlöst varandra framför paparazzofotografer och rullande tv-kameror.
Han har själv förklarat att han började röka marijuana redan som åttaåring. Det var hans pappa, avantgardefilmaren Robert Downey sr, som bjöd honom, i samband med att sonen gjorde ett gästspel i en av hans rullar. Knarket och kreativiteten gick hand i hand.
Men precis som "läkaren" i publiken på Comic Con såg "Iron Man"-regissören Jon Favreau en kreativ poäng i kopplingarna mellan Downeys privata helvete och seriefiguren Tony Stark - en moraliskt flexibel, genomcynisk, smått alkoholiserad vapenhandlare som vuxit upp i strålkastarljuset, i skuggan av en berömd far. Efter att ha blivit kidnappad av terrorister bygger han en högteknologisk rustning, i hopp om att kunna göra något rätt av alla sina fel.
Till slut gav filmbolaget med sig. Favreau hade, trots allt, ett svårslaget ess i ärmen. För många av de andra, mer pålitliga affischnamnen - Gwyneth Paltrow, Jeff Bridges, Terrence Howard - var tanken på att jobba med Robert Downey Jr det mest lockande med hela projektet.
Han har alltid varit "en skådespelares skådespelare", konstant hyllad av kollegor och kritiker, även när det stormade som värst. Redan för tjugo år sedan skrev filmkritikern Stephen Schiff i Vanity Fair att Downey "är det bästa med varje film som han är med i - ibland det enda som är bra med dem". Bilge Ebiri i New York Magazine har träffande beskrivit det som "blixtar av inträngande mänsklighet där man minst förväntar sig det".
På många sätt är han en vandrande motsägelse som skådespelare. Ofta väldigt nedtonad i sitt spel - inga onödiga gester, repliken ledigt i mungipan - samtidigt som energin och leken liksom spritter i honom, just under ytan. Försök slita bort blicken.
Dessutom besitter han en genial komisk tajming. Inte helt olikt Bill Murray i sina bästa stunder, men med mindre cynism och mer hjärta. Jag har faktiskt inte träffat någon som ogillar Robert Downey jr - trots att han genom åren gett oss så många anledningar att titta åt ett annat håll. Men ... ja, försök slita bort blicken.
Efter att ha inlett karriären i "Saturday night live" dök han upp i 80-talskomedier som "Wierd science", "Back to school" och "The pick-up artist", klassades som medlem i Brat Pack-gänget och flyttade ihop med Sarah Jessica Parker. Allt förändrades med Bret Easton Ellis-filmatiseringen "Less than zero" (1987). Robert Downey jr gjorde rikemansslyngeln Julian som går ned sig i drogträsket och tvingas till prostitution. Han är ett öppet sår i byxor - opålitlig, svårt aggressiv, trasigt kärlekstörstande. Det är en hjärtskärande rollprestation i en annars misslyckad film. En klassisk Downey.
"Julian var ju som en överdrift av mig själv", har han berättat i The Guardian. "Sedan förändrades saker och, på vissa sätt, blev jag en överdrift av Julian."
Innan han tappade fotfästet hade han hunnit bli Oscarsnominerad och Bafta-belönad för sin briljanta insats i Richard Attenboroughs epos "Chaplin" (1992).
Den blott 27-årige Robert Downey jr gjorde den berömda komikern från 19 till 83 år, utan att leverera en enda falsk ton längs vägen. Geraldine Chaplin, som spelade sin egen mormor i filmen, har sagt att "pappa måste ha kommit ner från himlen och tagit sig in i honom."
Alla var överens om att "Chaplin" skulle bli biljetten upp till Hollywoods A-lag, men den hyllade skådespelartalangen var redan vilse i dimman. Minnesvärda biroller i "Short cuts" (1993), "Natural born killers" (1994) och "Wonder boys" (2000) kunde inte rädda honom från kreativ karantän. Det är, trots allt, svårt att upprätthålla en karriär när man sitter i finkan.
"Jag har alltid varit den sortens kille som lägger alla ägg i samma korg", konstaterade han på Sundancefestivalen 2003, "och sedan skiter jag i korgen."
Eller som han förklarade för en domare några år tidigare: "Det är som att jag har en gevärspipa i munnen och fingret på avtryckaren, och jag gillar smaken av metall."
I juni 1996 rasar allt. Downey stoppas för fortkörning i sin Porsche på Sunset Boulevard. Han är naken och kastar ut inbillade råttor ur bilfönstret. Han arresteras för innehav av heroin, kokain och en revolver. Tre veckor senare går han in i fel hus i Malibu och smäller av i en barnsäng.
De kommande åren är en enda lång rad av väldokumenterade rehabvistelser och fängelsedomar. När han muckade vid millenniumskiftet fick han en större roll i tv-serien "Ally McBeal", men greps snart igen med några pistoler, kokain och en Wonder Woman-kostym. Kort efter att han mottagit en Golden Globe för sin insats fick han sparken från serien. Han hade nått botten.
Numera missbrukar han yoga och kampsport i stället för pulver och vodka, men det gick länge knackigt på jobbet. Woody Allen var en av flera regissörer som ville anställa honom, men som inte hade råd för att försäkringen sköt i höjden. Kompisen Mel Gibson kom slutligen till undsättning och gav honom huvudrollen i "Den sjungande detektiven". Det var vändpunkten.
Efter att ha värmt upp i filmer som "Good night, and good luck", "Zodiac", "Kiss kiss bang bang", "A guide to recognizing your saints" och "Fur: an imaginary portrait of Diane Arbus" talar det mesta för att 2008 kommer att tillhöra Robert Downey jr.
Innan "Iron man" ens haft premiär utsåg Hollywood Reporter honom till "Årets manliga filmstjärna". Det talas om "det slutgiltiga steget". Begåvningen har alltid funnits där, nu ska han in i var mans vardagsrum, likt Johnny Depps pirat före honom. Det är hög tid att ge järnet.
Parallellt med superhjältekarusellen är han aktuell som livstrött rektor i ungdomskomedin "Charlie Bartlett". Och redan i augusti dyker han upp i den überhajpade komedin "Tropic thunder" där han gör en australiensisk karaktärskådespelare som låtsas vara - afroamerikan. Onekligen ett djärvt drag. Men regissören och motspelaren Ben Stiller är inte orolig:
"Du kan inte lära dig eller lära ut vad Robert gör", säger han till magasinet GQ. "Det är bara... oh, wow."