Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Så bröt hyllade tv-serien ”Girls” ny mark

Girls.
Girls. Foto: Wenn.com/HBO

Lena Dunhams tv-serie om fyra unga kvinnors liv och relationer i New York har avslutats efter sex säsonger. Ända sedan starten för fem år sedan har serien brutit tabun och ny mark i tv-landskapet. Här är fem exempel på hur det gått till.

Foto: Vänskapen

Om en tv-serie fokuserar på vänskap och relationer kan du vara säker på att det sker under mytologiserande former, en hyllning till den platoniska kärleken som den rena och oförstörda, större, än något annat. Något kollektivistiskt som kan få folk att beundrande twittra om #squadgoals.

”Girls” må ha börjat i den änden, men under seriens långa båge har konstellationer brustit och glidit isär när alla söker sitt eget självförverkligande. Vänskap varar inte nödvändigtvis för alltid, även om man är övertygad om det när man är i början av de 20. I den sista säsongen har de fyra aldrig setts tillsammans, och knappt ens på tu man hand. De går om och pratar förbi varandra.

”Girls” vågar visa att vänskap inte är ett heligt förbund, och i vår fragmentariska samtid är det ett heltidsjobb nog att hinna med sitt eget liv. Den finaste komplimangen i sjätte säsongen är när Hannahs vän Elijah säger om hennes graviditet: ”Jag tror inte att du kommer bli en förskräcklig mamma. Du kommer inte bli den bästa, men inte heller den sämsta.”

Foto: Kvinnorna

Den fina konsten att förlora brukar vara förunnad män. Tragikomik som drabbar kvinnor har setts som rakt igenom tragiskt, eftersom det sämsta en flicka kan vara är att inte vara duktig.

I ”Girls” tillåts de kvinnliga karaktärerna vara egocentriska, excentriska, narcissistiska, neurotiska, omogna, osympatiska; människor snarare än kvinnor. De sitter fast i beteendemönster där de fortsätter upprepa sina misstag och sitter fast i samma fula ovanor. Inte ens hjärtekross försöker spela på något slags sympati. När Marnie i sjätte avsnittet av sista säsongen säger ”Jag kan inte fatta att Ray dumpade mig!” svarar Hannah: ”Det kan jag – du betedde dig ju som en fitta mot honom.”

Foto: Debatten

Som ung och samtida har Lena Dunham alltid haft örat mot twitter- och bloggosfären och snappat upp den kritik som funnits mot serien.

Att hon lever i ett etniskt enkelriktat universum kommenterades i serien med att Donald Glover i ett avsnitt lade metakommentaren att han var där som ”the token black guy”, den afroamerikanska karaktär som är med bara för att pliktskyldigt nyansera seriens hudton.

Ett annat avsnitt utspelar sig helt och hållet i en dialog mellan Hannah och en helskäggig kulturman som diskuterar samtyckessex och att utnyttja sin kulturella maktposition för att ta för sig av unga flickor. Att han var misstänkt lik Casey Affleck till utseendet, som just anklagats för ovanstående, var något som liknade en tanke.

Foto: Generationen

Om man tittar på de två verk som föregick ”Girls”, och som serien ständigt jämförs med, Mary McCarthys roman ”Gruppen” (1963) och HBO-serien ”Sex and the city” (1998–2004), så var de emblematiska skildringar av sina respektive årskullar: baby boom-generationen och Generation X.

På samma sätt har "Girls" blivit den stora berättelsen om "Jag först"-generationen, eller millennials som de kallas, 90- och 00-talisterna. Redan i första avsnittet deklarerar Hannah storslaget att "Jag tror jag kan vara min generations röst". För att sedan mildra det med lite eftertanke: "Eller åtminstone en röst i en generation".

Med facit i hand 60 avsnitt senare ligger nog ändå det förstnämnda närmare sanningen.

Foto: Sexet

Ja, det är tjatigt att behöva ta upp det, det har redan skrivits yrvaket om hur modig Dunham är som vågat blotta sig, med magveck och hudbristningar och allt, i den kroppsfixerade, photoshoppade samtiden. Och det har skrivits om hur kittlande det är med ärliga sexuella skildringar utan förskönande omskrivningar och smickrande vinklar.

Men serien känns fortfarande som en relevant, och rätt unik, referenspunkt i sin skinnära realism.