Det var en gång en ung kvinna i röd luvtröja som gav sig ut på joggingtur med Ipod i hand och dyra sneakers på fötterna, när en morrande och fräsande, blixtsnabb vargliknande varelse kastade sig över henne.
Så börjar tv-serien ”Grimm”, en av flera nya storproduktioner som använder sig av klassiska sagoberättelser som ram för att göra vuxen välproducerad fiktion för tv och bio. En vecka efter att ”Grimm” haft amerikansk säsongspremiär drog ”Once upon a time” i gång; en berättelse om hur ett gäng sagofigurer drabbats av en förbannelse och hamnat i exil i en liten modern småstad i vår verklighet. Tidigare i år kom filmen ”Red riding hood”, baserad på Rödluvan, och nästa år har två olika filmer om Snövit premiär.
Sagor har filmatiserats förr, många gånger. Men vi är plötsligt mitt inne i ett kluster av sagoberättelser, omgjorda för en vuxen publik. Att film- och tv-industrin ger sig på sagor just nu är kanske inte så konstigt; fantastiken har dominerat på biograferna det senaste decenniet. I stort sett hela Marvels och DC Comics utbud av superhjältar har blivit film, ”Twilight”- och ”Harry Potter”-serierna har varit enorma framgångar. På tv har vi tvångsmatats med vampyrserier som ”True blood” och ”The vampire diaries”, och HBO:s ganska vågade storsatsning på den episka fantasyserien ”Game of thrones” har kritikerrosats. Vi har grävt oss allt djupare ned i fantasin, i de stora klassiska äventyren mellan ljus och mörker, gott och ont. Sagorna är de arketypiska fantasyberättelserna, och en uråldrig form av eskapism.
Författaren Adam Gidwitz som skrivit barnboken ”A tale dark and Grimm” har sagt att sagofascinationen handlar om vårt allra mest grundläggande behov, och att vi törstar efter magin extra mycket när världen omkring oss känns magibefriad. Anna Arnman, film- och konstvetare och lektor på Linnéuniversitetet, är inne på samma spår som Gidwitz. Hon har forskat om vad hon själv kallar ”fantastisk skräckestetik”, och hon menar att sagorna handlar om hur vi ser på världen och vår samtid just nu.
– Vi söker oss mycket till trygghet och trygga mönster. I orostider vill vi ha det traditionella, och det syns även i annan vuxenfiktion som tv-serierna ”Downton Abbey” och ”Lark Rise to Candleford”. Det är en längtan efter det enkla, det som är utgångspunkten för allt som hänt sedan dess, säger Anna Arnman.
Mitt i ekonomiska kriser och miljökatastrofer söker vi alltså hederlig gammal eskapism. Men varför läser vi då inte bara våra barns vanliga sagoböcker, varför är det inte bibliotekskö på de klassiska Bröderna Grimm-utgåvorna? Sagorna vi ser på film och tv just nu är inte raka filmversioner av det vi hörde som barn, utan tillskruvade och ofta placerade i nutid. ”Grimm” handlar om en mordutredare och använder sig av en ganska klassisk thrillerdramaturgi: ett brott begås och en gärningsman ska hittas, med den lilla skillnaden att brottslingen eventuellt är en varulv. I ”Once upon a time” jobbar Snövit som lågstadielärare och hennes dotter har skinnjacka och anknytningsproblematik. Och det här är en viktig poäng, säger Anna Arnman.
– Det är oftast tillämpat i en vardag. ”Twilight” har till exempel egentligen väldigt lite med vampyrer att göra, utan skildrar vardag med en övernaturlig twist. De fullständigt utflippade filmerna är inte så populära, de kanske går hem hos kritikerna men inte hos den breda allmänheten. Det är likadant med sagorna, det är sällan man i dag placerar dem i helt utopiska miljöer. Det är en lek med fantasin: vad skulle hända om jag inte var fast här i den gråa verkligheten?
Fantasy placerad i en verklighetstrogen miljö brukar kallas för ”urban fantasy”. Ett svenskt exempel på genren är Nene Ormes debutroman ”Udda verklighet”, om ett samtida Malmö där övernaturliga varelser döljer sig bakom vardagsfasaderna. Klassiska sagor figurerar också i romanen, som varningar till mänskligheten med ledtrådar till hur man kan besegra det övernaturliga. Nene Ormes, som också jobbar på Science Fictionbokhandeln i Malmö, började skriva på sin roman redan 1995, när det inte fanns lika mycket sagor i den breda kulturen.
– Jag tyckte att sagotraditionen var underutnyttjad då. Svenska folksagor var förbisedda, till förmån för de amerikanska lite mer splashiga. Eftersom sagorna är så grundläggande för mänskligheten så tänkte jag att det måste ligga något bakom dem. Jag har full förståelse för alla som använder sagor i sitt berättande i dag, det finns jättemycket att hämta där, säger Nene Ormes.
Själv vill hon lyfta fram den tecknade serien ”Fables” som föregångare till sagotrenden. ”Fables” har kommit ut i femton nummer sedan starten 2002, och handlar om att sagovarelser i sina respektive världar blivit invaderade, och tvingats fly till vår verklighet. Ganska likt nya tv-serien ”Once upon a time”, alltså. De senaste tio åren har en hel del andra sagoinspirerade verk dykt upp på hyllorna i Science Fictionbokhandeln – som författaren Jim C Hines prinsesserie där han låter Rödluvan bli yrkesmördare, Snövit tampas med demoner, och Askungen bli på smällen med prinsens baby. Dessutom har den klassiska sagofiguren älvan seglat upp som ny favorit bland alla vampyrer och zombier i fiktionen.
– Jag tycker att det är helt okej att sagorna görs om igen och igen. Det passar väldigt väl in i sagoberättandets tradition, lägga till och dra ifrån så att det passar ens samtid. Bröderna Grimms sagor har ju till exempel censurerats stenhårt tidigare för att kunna säljas till små barn, i originalen finns det massor av blod, våld och extremt opassande beteenden, säger Nene Ormes.
Att det är just Snövit som just nu görs i två olika filmversioner och är huvudperson i ”Once upon a time” är ingen slump. ”Snövit” är en av de allra mest filmade sagorna genom historien. Redan innan Disneys klassiska tecknade film 1937 fanns ett par olika stumfilmsversioner, och en tecknad ”Betty Boop”-Snövit. Sedan dess har dussintals Snövitfilmer och tv-serier producerats, i alla genrer från porr till parodi, för vuxna och för barn. I en av de mer oväntade Snövittolkningarna låter bandet Rammstein henne vara beroende av gulddamm, och de sju dvärgarna slavar i hennes gruva.
Adam Horowitz som skapat ”Once upon a time” tillsammans med Edward Kitsis har kallat Snövit för sagornas själva kärnpunkt, och beskrivit karaktären som ”inskriven i vårt dna”. Filmvetaren Anna Arnman tror att nyckeln till att just Snövit är så populär ligger både i tydligheten – den onda drottningen mot den goda flickan – och i den lilla pikanta detaljen med de sju dvärgarna.
– Det är ju en fullständigt absurd och lite kinky twist, som breddar berättelsen mycket mer än om Snövit bara försvunnit ut i skogen och träffat prinsen. Det här med dvärgarna är verkligen en oerhört märklig grej som man nog aldrig kommer att sluta fascineras av. Vad är dvärgarna? Varför träffar hon dem? Den här sagan är väldigt speciell på det sättet, jämfört med andra.
Och de mörkare, mer absurda dragen i sagorna är tacksamma för moderna filmskapare att leka med. I nya tolkningar kan man låta det onda och goda glida mer på en gråskala, och leka med de välkända karaktärernas egenskaper och moraliska motiv. Nene Ormes nämner ”Snövit: en skräcksaga” från 1997 som exempel.
– Den möttes av väldigt blandade reaktioner, men jag tyckte att den var bra. Den är en del i en våg av återberättandet av mörkare sagor. Man tog dem på allvar, och lät karaktärerna vara arketyper i stället för stereotyper, vilket är väldigt stor skillnad.
Att sagotrenden är stor just nu har naturligtvis även rent krassa ekonomiska förklaringar; filmbolagen tror av olika anledningar att den här typen av berättelser ska dra in pengar. Anna Arnman poängterar att sagogestalterna har blivit populärkulturella ikoner, fulla av inbyggd symbolik som det är tacksamt att spinna vidare på. Att välkända karaktärer och historier är relativt riskfria att satsa på har också märkts i vågen av uppföljarfilmer och re-makes av gamla klassiker. Men att just sagor och fantastik tagit så stor plats i biograferna kanske också tyder på en förändring i attityd till genren.
– Det skulle inte förvåna mig om filmbolagen sitter och funderar på vad som är ”bankable”, vad som har garanterade tittare, och till slut har förstått att superhjältar och fantasy har en stor publik. ”Mugglarna” har börjat fatta fantasy, säger Nene Ormes.
Men att sagorna skulle dyka upp nu för att vi är extra oroliga eller otrygga i samhället tror hon inte på.
– Det säger folk varje gång fantasy kommer på tal. Det är klart att man letar efter trygghet när det är oroligt, men jag är inte säker på att ”Snövit” är tryggare än en polisfilm där man vet exakt vad som ska hända. Vi har alltid haft ett behov av att dra en cool historia och förskräcka folk. Sagor har alltid funnits, och jag är inte särskilt förvånad över att Hollywood har upptäckt det igen.