”Filmhistorien brinner upp! Filmen förvandlas till aska!” utropar den unge japanen Shuji i inledningen till ”Cut”, visad i Venedig. Han vallfärdar till de stora regissörerna Kurosawas och Ozus gravar och bugar för mästarna. På kvällarna visar han illegala filmkopior med Buster Keaton på taket till hyreshuset i Tokyo. Projektorn rasslar. Den unga publiken skrattar.

Han jagas av polisen genom gatorna, när han ger sig ut för att göra sin egen film.

Amir Naderis berättelse är åtminstone så långt en vemodig hyllning till filmen och filmhistorien i dess renaste form.

Men den rymmer en paradox. Den är inspelad digitalt och utvecklar dig så småningom till en statisk gangsterhistoria fylld av referenser till japansk film. Om man så vill en vemodig metafilm om dagens vinstdrivna filmindustri, biografdöden och kärleken till en fundamental filmupplevelse som den på hyreshusets tak.

Som Shuji utropar i ”Cut”, som filmens sista samuraj: ”Filmen är ingen hora! Film är konst och vi borde respektera den!”

Den som har med sig Jan Holmbergs ypperliga lilla bok ”Slutet på filmen O.s.v.” som reselektyr till Venedig känner djup sympati.

Holmberg påpekar bland mycket annat att ingen snart kommer att begripa inledningen till Ingmar Bergmans ”Persona” där filmen hakar upp sig i projektorn och bilden smälter och brinner upp.

Här kan man lägga till förståelsen av ljudet till festivalens vinjettfilm, om består just av projektorrassel till perforerade filmremsor som rinner över duken.

Med Jan Holmbergs briljanta bok i handen kan man vandra genom festivalbiograferna och begrunda hans ingalunda nostalgiska genomgång av betydelsen av digitaliseringens sköna nya värld. Ett material – film – dess projektion, dess platser, dess historia.

Jag ser en nyrestaurerad kopia av Nicholas Rays sista och postumt visade film ”We can’t go home again” från 1973.

Det är alltså en över trettio år gammal film, som smäller dagens konstvideor på fingrarna med sin rikedom och emotionella kraft. Ray använder alla tillgängliga filmformat; 8 mm, 16 mm, 35 mm som projiceras samtidigt inom ramen för samma bild.

På 90 minuter ser åskådaren alltså tre, kanske fyra timmar film som speglar hur ingen av oss lever eller tänker i raka linjer och att vår individuella historia löper samtidigt med andras berättelser som i sin tur påverkar vår egen. Ett slags prototyp för reality-tv, om man så vill. Fast på film.

Jag ser också fina exempel på ”filmer” inspelade digitalt: som multibegåvningen James Francos ömsinta och täta skildring ”Sal” om skådespelaren Sal Mineos sista dag i livet. Tonårsidolen från ”Ung rebell”, mördades av en tillfällighet 37 år gammal på väg mot en ny karriär.

Jag möter ”Fish Tank”-regissören Andrea Arnold som spelat in sin brutala och starka ”Svindlande höjder” på 35 mm film, i det nästan utdöda fyrkantiga stumfilmsformatet 4:3. Det är mycket vackert.

Hon älskar formatet, säger hon, som i Andrej Tarkovskijs ”Stalker”. Det ramar in ansikten. Det förmår människorna att träda fram. Det fångar himlens alla nyanser.

Men på bio kommer den att visas i en digital kopia, medan rader av äldre filmer samlar damm på arkivhyllorna för att kanske, kanske komma ut på dvd om det är, som det heter, värt pengarna.

”Svindlande höjder” passar inte dagens tv-apparater i storbildsformat. Däremot biograferna, så länge det finns någon kvar som vill visa annat än den bredaste underhållningen.

Och så länge det finns filmsamurajer som Shuji.

Filmfestivalen i Venedig avslutas på söndag den 11 september.