SVT inleder en serie om sex filmer av skräckmästaren Alfred Hitchcock. ”Rebecca” är dock en udda Hitchcock-film, inte renodlad skräck.
Alfred Hitchcock kommenterar själv sin film ”Rebecca” (1940) i den franske regissören Francois Truffauts intervjubok ”Hitchcock om Hitchcock” (1966), som fortfarande är den kanske bästa bok som skrivits om Hitchcock:
– Det är inte en Hitchcock-film utan en sorts berättelse.
Kommentaren är det något undvikande svaret på Truffauts fråga om Hitchcock är nöjd med ”Rebecca”.
Klart han måste vara nöjd, även om man mellan raderna kan förstå att han var missnöjd med att den inte gav honom personligen någon Oscar för bästa regi; utmärkelsen tillföll producenten i kategorin bästa film.(Alfred Hitchcock nominerades ytterligare fyra gånger i regiklassen utan att få någon statyett, men han fick en Heders-Oscar 1968.)
”Rebecca” är den första av de nästan 40 filmer som Alfred Hitchcock regisserade med Hollywood som bas efter att ha gjort 26 filmer som regissör i England.
Nej, ”Rebecca” är nog inte riktigt en film av det slag som vi förknippar med Hitchcock. Historien – efter Daphne de Mauriers roman med samma titel – är inte thrillerartad, och den har egentligen inte den spänning som karaktäriserar senare Hitchcock-filmer.
Det är en mer renodlad psykologisk historia, som Truffaut konstaterar. Och han ställer en fråga i form av ett påstående:
–Ni blev tvingad att själv införa spänning i rena personkonflikter och det verkar som om det förde med sig att ni kunde berika de följande filmerna med en psykologisk insikt, som påtvingades er i ”Rebecca”. Hitchcock håller med.
Men ändå finns en hel del typiska Hitchcock-drag i ”Rebecca”.
Det lätta, ofta humoristiska tonfallet mitt i spänningen, framför allt i filmens första del. Se till exempel hur den odrägliga Edythe van Hopper (Florence Bates) fimpar sin cigarrett i en burk skönhetskräm. Intresset för det perifera, det som händer vid sidan av huvudhistorien. Sättet att understryka berättelsen med dramatiska skuggor, inzoomningar mot relevanta detaljer, närbilder på ansikten, etcetera.
Och inte minst de lysande birollerna vid sidan av Laurence Olivier och Joan Fontaine i huvudrollerna.
Det är också värt att notera att Hitchcock redan i ”Rebecca” använder ett av sina favoritteman: en vanlig, alldaglig människa hamnar i en mycket ovanlig situation; det är lätt för åtminstone den kvinnliga delen av publiken att förstå de problem som den kvinnliga huvudpersonen i filmen ställs inför när hon gifter sig med en änkling ur den övre överklassen.
Rebecca
SVT 2 22.30