Steve McQueen lyckas gå långt i exploateringen av nakna kroppar utan att väcka åtrå, skriver Kerstin Gezelius om regissörens eleganta och välspelade sexmissbrukarskildring ”Shame”.
Kroppar blir naknare och naknare samtidigt som nakenheten töms på laddning. En blek man som kliver upp från sina blå sidenlakan och går omkring naken i sin sterila lägenhet, ställer sig och pissar med öppen badrumsdörr så man kan se huvudet på könsorganet mellan benen och alla de små rörelser som en pissande man gör, är inte sexig även om kroppen är klassisk och välutrustad och tillhör Michael Fassbender.
Carey Mulligans bleka, noppiga, lite mulliga kropp och könshår i duschen senare där hon står och blinkar mot starkt schampo i blött, blekt hår, ger inte heller någon voyeristisk tillfredsställelse. Inte ens de mer strömlinjeformade och rakade kroppar som levereras hem till sexmissbrukaren Brandon från internet och som vet exakt hur långsamt en troskant ska dras ner och en bh hyskas av utstrålar sex.
Konstnären/filmregissören Steve McQueen har hittat det exakta utsnittet och ljuset där han kan gå nästan hur långt som helst i exploatering av kroppar utan att väcka minsta åtrå.
Poängen med det är naturligtvis att det är i det läget sexmissbrukaren Brandon befinner sig när vi lär känna honom. Drogen har slutat fungera, det enda som finns kvar är tvånget att ta den. En narkoman eller alkoholist kan överdosera och dö eller omvändas i det läget. Men en kropp tar inte stryk av sex, om inte det ångestframkallande i ett begär som aldrig kan tillfredsställas bryter ner personen. Så Brandon kan fortsätta, dag ut och dag in, morgonrunka i duschen, lunchrunka på jobbtoaletten, porrsurfa sig igenom arbetsdagen (han verkar klara sig bra ändå och är chefens närmaste man på det namnlösa företaget där man sysslar med något namnlöst och lukrativt), porrsurfa sig genom middagen (gårdagens rester av kinesisk hämtmat) och ägna resten av kvällen åt prostituerade eller åt andra kvinnor som plockas upp med en lång blick på en tunnelbana eller genom dirty talk med främlingar på en bar. Han har sin fasad, sitt jobb, sin spikraka hållning, sin rock och halsduk och sin lägenhet.
Både nätet och New York erbjuder dygnet runt-service av alla begär, den virtuella världen glider ihop med verkligheten. Han kan köra på tills han dör och det är vad han skulle ha gjort också, om inte lillasyster Sissy (Carey Mulligan äntligen så bra som hennes genombrottsroll i ”An education” utlovade) hade dykt upp med hela sin jobbiga sårbarhet och hjälplöshet. Sissy är ett slags Dorian Grays porträtt av Brandon själv som han gärna skulle vilja gömma undan på vinden. Hon går omkring och visar upp familjens smärta så att alla kan se.
Det är inte bara kroppar och sex som berövas sina kläder. New York går inte heller riktigt att känna igen. Mörk, trasig, oskön. En gammal smutsig maskin men utan retrocharm. Gershwin är långt borta. Här varvas åttiotalsdisco med Beethoven och Bach.
Nybyggda condos med magnifik utsikt över hamnar och sopiga gator med trasiga trafikljus.
McQueen närmar sig försiktigt ett mer konventionellt historieberättande med den här filmen. Jämfört med det hallucinatoriska porträttet av Bobby Sands i ”Hunger”. Men inte mer än att mycket förblir outtalat som en konventionell film hade varit tvungen att redovisa. Som vad de här två syskonen egentligen har varit med om. ”We’re not bad people, we just come from a bad place”, viskar Sissy förtvivlat i en telefon medan Brandon är ute på en extra hård runda.
Det är allt man får veta och det är möjligt att det inte behövs någon närmare förklaring. Vi kan fylla i vad vi vill av incest i olika former, våld eller övergivenhet. Det är också möjligt att något går förlorat för alltid när man förlitar sig för mycket på åskådarens intelligens, nämligen känslan. I samma ögonblick som man berättar vad som hänt finns det en risk att man banaliserar det, och det banala kan McQueen undvika. Men i samma ögonblick som man inte berättar det finns det en risk att man relativiserar det och distanserar sig. Det är kanske en värre synd, även om det är medvetet från regissören sett. Det är en otroligt elegant, rå och välspelad film som utan tvekan hade fått högsta betyg om den hade vågat gå ett steg längre in i Brandons historia.