För första gången på två decennier fick filmfestivalen i Venedig en italiensk start – även om den blev ganska rörig. Större delen av det gamla festivalområdet på Lido har förvandlats till en byggarbetsplats. Utanför huvudentrén till Mussolinis vita casino står en provisorisk biosalong som ser ut som en korsning mellan en militärbarack och ett gigantiskt partytält. Först om tre år, 2012, kommer ett splitternytt Palazzo del Cinema att stå färdigt, granne med kasinobyggnaden. Även festivalens varumärke – de stolta aggressiva guldlejonen med vingar – har skyfflats undan från röda mattan för en mer minimalistisk, stramare och modernare inramning.

Men Giuseppe Tornatores öppningsfilm, ”Baarìa”, stod för ett mer gammaldags filmskapande – om än i ett mördande tempo. Regissören fortsätter att blicka bakåt drygt 20 år efter Oscarsstatyetten för ”Cinema paradiso” – en bitterljuv nostalgitripp till barndomens 50-tal i en siciliansk småstad och en filmkonst som gått förlorad. ”Baarìa” är en freskmålning som spänner över tre generationers sicilianare i Bagheria, Tornatores egen hemby i Palermoprovinsen. I berättelsens centrum står den passionerade Peppino, spelad av Francesco Scianna, som kämpar för kommunismen efter andra världskrigets slut.

– Jag hoppas att filmen i första hand är en film, men att den också kan starta en sund reflektion över vänsterns roll i samhället. Att diskutera detta i dagens Italien kanske är galet, som ni kanske vet lever vi ett politiskt kaos, säger Giuseppe Tornatore och syftar på premiärminister Silvio Berlusconis politiska ”kulturrevolution”.

Ironiskt nog distribueras ”Baarìa” av Medusa som ingår i premiärministerns mäktiga medie­imperium Mediaset.

– Jag växte upp i ett land där det var viktigt med moral och känsla för samhället. Det handlade inte bara om att äta rätt med gaffeln och bära skoluniform, utan att ha respekt för andra människor. Tyvärr har intresset för samhället försvunnit under de senaste 60 åren. Jag tror det är viktigt att återskapa pliktkänslan och återupprätta banden till samhället. Frihet är viktigt och vackert, men måste också lämna plats för andra människors frihet, säger Giuseppe Tornatore som har en pragmatisk syn på politiken.

– Att försöka göra allt på en gång på ett överdrivet sätt leder ingenstans. Det är viktigt att acceptera andra åsikter och inte som på 60-talet då världen var splittrad i två synsätt, säger Giuseppe Tornatore.

– Filmen är ett resultat av mina personliga erfarenheter, ljud, ljus, personer, frustrationer, drömmar, utopier, skratt, utmaningar. Allt detta material kan förvandlas till en film. Jag kände att 60 år var rätt ålder för att upprätta ett förhållande till mina minnen, säger Tornatore.

Men filmen fick ett ganska svalt mottagande efter den första pressvisningen i går morse. Kanske är Giuseppe Tornatore övertänd. ”Baarìa” är ofta svidande vacker och har sina ögonblick av filmisk briljans, men är alldeles för överlastad, för skrikig, för snabb, för sentimental. Det är som om manusförfattaren Tornatore har överöst regissören Tornatore med minnen utan att riktigt ha sorterat färdigt bland Mussolliniparader, spaghettiätartävlingar, maffiamord, citronpallning, kommunistdemonstrationer, bröllop och begravning. Men som siciliansk hembygdsrulle är det förstås övertygande. Man kan ta Tornatore från Sicilien, men man kan inte ta Sicilien ur Tornatore.

– Jag älskar en slogan som säger att man måste överge Sicilien vid 16–17-års ålder för att man inte ska absorbera alla dess defekter. Eftersom jag lämnade ön först när jag var 27 år har jag absorberat alla defekter – även dem jag inte vet något om. Alla mina filmer är sicilianska. Och bara sicilianare kan till fullo förstå vad det innebär, ler Tornatore belåtet.

– Men min film beskriver inte bara Sicilien, utan är också allegorisk bild för hela världen. Små provinsiella byar är desamma överallt, de speglar det som händer i ett mikrokosmos.