Den ofta kritikerrosade regissören Simon Staho firar jul medan han samtidigt är upptagen med slutmixandet av sin nya film, "Kärlekens krigare", med svenska Josefin Ljungman i huvudrollen.
I tidigare filmer har han använt sig av Mikael Persbrandt, Noomi Rapace, Lena Endre, Michael Nyqvist, Maria Lundqvist och Jonas Karlsson, för att bara nämna några. Filmteamet i övrigt är däremot alltid danskt. Det är, helt enkelt, de svenska skådespelarna han vill åt.
- Det är för att de är så fantastiskt bra. De är välutbildade och seriösa. Det är inspirerande att arbeta med dem. Svenska skådespelare ser sig som konstnärer, förklarar Simon Staho på telefon från Köpenhamn.
Gör inte danska skådisar det då? är den givna följdfrågan. Simon Staho drar på svaret.
- Jag vill inte reta upp folk i onödan. Men säg så här. Svenska skådespelare är inte med i teve jämt och gör reklam för allt möjligt. Svenska skådespelare tas på stort allvar - och de tar sig själva på stort allvar. Det tycker jag är fantastiskt.
Synd bara, fortsätter han, att deras fantastiska potential så sällan utnyttjas av den svenska filmbranschen.
- Svensk film mår tyvärr inte bra, och det vet alla. Branschen lider av en cancer som kallas rädsla och som sprider sig överallt. De är rädda för att filmerna inte ska bli blockbusterhittar. Rädda för att inte tjäna tillräckligt med pengar. Rädda för att väcka motstridiga känslor. Det skapar filmer som inte lever upp till skådespelarnas kvalitet, vilket är oerhört sorgligt.
Han menar att de som bestämmer i den svenska filmbranschen verkar vara rädda för starka, kreativa regissörer.
- De vill ha en lydig tjänare, en prostituerad. Den svenska regissören ska göra filmen precis som han eller hon blir tillsagd. Annars blir regissören straffad. Och då blir resultatet därefter.
Det finns en helt annan tradition i Danmark, enligt Simon Staho. En tradition som inleddes med Carl Theodor Dreyer på 1920-talet och som sedan har förts vidare, inte minst av Lars von Trier.
- Det handlar om regissören som en konstnär, en rebell, nästan en helig vilde. En man eller kvinna som ingen kan kontrollera, vars filmer alla heller inte behöver tycka om. Det fanns i Sverige förut. Både Ingmar Bergman och Bo Widerberg var ju otroligt omstridda, många hatade deras filmer. Men det verkar ni ha glömt bort.
- Man kan inte göra film för att bli älskad av alla. Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar. Det verkar många inte förstå i Sverige just nu. Man är konfliktskygg och livrädd för att bli utskrattad eller utbuad. I stället görs alltför ofta filmer som på sin höjd kan väcka reaktionen "ja, det här var ju en trevlig upplevelse "
På senare tid har Simon Staho dock sett vissa tecken på en svensk ljusning. Filmer som Jesper Ganslandts "Farväl Falkenberg", Jens Jonssons "Ping pong-kingen", Ruben Östlunds "De ofrivilliga" eller Tomas Alfredsons "Låt den rätte komma in" är underbart orädda och kaxiga, tycker han.
- Nu gäller det bara att de får möjlighet att jobba vidare. Att de inte stoppas av alla som är rädda om sina positioner och känner sig hotade av en ny generation.
Simon Staho lyfter fram sin egen medproducent, den regionala filmstödsfonden Film i väst, som ett exempel på en progressiv och modig aktör.
- Jag tror inte att folk förstår hur mycket de har bidragit med. Det mesta av värde som gjorts i svensk film på senare år är deras förtjänst.
Men det räcker ändå inte, konstaterar han vidare.
- En revolution är nödvändig. De unga accepterar inte det som den svenska filmbranschen producerar. De får del av levande, starka, viktiga bilder på nätet, på Youtube. Då kan du inte skedmata dem med ljummet skräp på bio.