I dokumentärfilmen "Wild combination. A portrait of Arthur Russell" berättar livskamraten Tom Lee, en medelålders lågstadielärare som bor i New Yorks East Village, om hur det var att leva med en av de mest mytomspunna figurerna från stadens "downtownscen" (Arthur Russell dog i aids 1992).
I en scen beskriver Lee hur det kändes att kliva in i deras lägenhet på Tolfte gatan och höra en matmixer som går för fullt i bakgrunden medan Russell satt i vardagsrummet och spelade in sin keyboard.
- Mixern är på när jag kommer in genom dörren, RRRRRRR. Och han sitter och spelar på keyboarden. Jag skriker: "Arthur, vad håller du på med? Spelar du in?" Han bara tittade på mig, som om det var normalt. På den tiden var det ju irriterande. Det är ju inte så stort här, berättar Lee när jag träffar honom i samma etta sex våningar upp i en byggnad som har fått en vacker vinbar i markplanet. På sjätte våningen är det fortfarande sjuttiotal. Innanför slitna dörrposter finns ett noggrant möblerat vardagsrum.
I dag är det Tom Lee som håller i bilden av Arthur Russell. Han delar ut anekdoterna men är också ansvarig för vilka av Russells hundratals kassettband med kvarlämnad musik som ska mastras och släppas på skiva.
Lee suckar ofta med tårar i ögonen under den timme vi diskuterar Russells spretiga katalog av discohittar, instrumentalmusik, singer/ songwriterballader och märkliga fragment av låtar som hölls samman bara av hans sköra röst.
- Vi brukade trycka de små vykorten om var Arthur skulle spela på helgerna i en ramaffär jag hade. Sedan stod jag alltid på spelningarna och hoppades att folk skulle förstå. Det gick inte alltid så smidigt med Arthur.
Du menar flyers?
- Jaha, heter det så? De ser ut som vykort.
När Steve Knutson, en gråsprängd man som på åttiotalet var ett stort Russellfan, blev uppsagd från sitt jobb på skivbolaget Tommy Boy valde han att starta eget. Knutsons bolag skulle bara ge ut en närmast okänd, folkskygg och socialt obegåvad person med svår akne som gjort musik i så många olika genrer att den var omöjlig att kategorisera, och varit död i ett tiotal år. "Jag ville inte göra någonting efter det att jag slutade på Tommy Boy", sade Knutson till mig i ett konferensrum den här hösten. "Förutom att starta ett bolag som bara ger ut Arthur Russells musik. Jag hade lite pengar sparade."
Audika Records har i dag givit ut fem skivor. Alla har breddat synen på Russell och sammanfört musiken med en ny generation. En som hörde Audikas återutgåvor var filmstudenten Matt Wolf, som växte upp i San José. Där gick han ensam på bio om helgerna och längtade till New York, dit han senare skulle flytta för att gå på filmskola och göra "experimentell film".
- Jag var en homosexuell tonåring som inte hade några vänner. Var väldigt inne på Philip Glass musik och Robert Wilsons teateruppsättningar, säger Wolf över en tallrik nudlar i West Village.
- På gymnasiet lärde jag känna några som organiserade en John Cage-spelning också. När jag upptäckte Arthur Russell var det som att han sammanförde allt det här.
"Wild combination" är Wolfs första film, och inte så mycket en musikdokumentär som en berättelse om människor omkring någon som håller på att dö. Någon som inte riktigt kunde ta hand om sig själv även innan han blev sjuk.
"Wild combination" handlar om hur ofta och hur mycket människor vi brukar kalla "genier" lutar sig mot sin omvärld. Russell gjorde precis vad som helst musikaliskt eftersom det alltid fanns någon där som sade att det var okej, någon som också köpte nya kassettband till honom. Någon som betalade hyran.
De delar av filmen som Wolf fått mest reaktioner på är de om Arthur Russells närmaste: pojkvännen Tom och föräldrarna Chuck och Emily. Konstfilmaren Wolf säger att arbetet lärde honom "det emotionella värdet av att berätta en rak historia".
Mycket på den nyutgivna skivan "Love is overtaking me" är raka poplåtar med enkla texter, brev direkt från Arthur till Tom. Den sista låten heter "Love comes back" och är från 1990, då Russell var sjuk. Arthur sjunger till Tom att "being sad is not a crime".
- Han trodde nog inte att någon annan skulle höra allt det här, säger Lee medan han tittar in i en vägg.
I efterhand framstår Arthur Russells musik mycket som ett slags kollektivt skapande, byggt på att vara kär. Många dras till Russell för den musikhistoriska period han var del av och försöker placera musiken där. Men det som hände inne i lägenheten på Tolfte gatan var nog viktigare än vad som hände utanför.