Låt fulskräcken komma in

”Den 62:a filmfestivalen i Cannes förvandlades till ett blodbad”, rapporterade Hollywood Reporters lätt chockade skribent: ”Publiken uthärdar ett våldsamt angrepp av blod och gore från en festivalrepertoar som fått många att fråga sig vad det är festivalens konstnärliga ledning försöker säga.”

Det var inte bara Lars von Triers rysare ”Antichrist” som skapade uppmärksamhet med sina könsstympningar och sitt splattervåld. Sydkoreanen Park Chan-Wook vann jurypriset för sin bloddrypande ”Thirst” där en präst återupplivas som vampyr efter ett misslyckat medicinskt experiment. Och filippiniern Brillante Mendoza, som vann årets regipris, spås en lysande framtid i horrorvärlden efter sitt provokativa slumdrama ”Kinatay” med våldtäkter, stympningar och lemlästning.

Det våras för skräcken i finrummet. Något har i alla fall hänt sedan videovåldsdebatterna rasade i början av 80-talet. När ”Spiderman”-regissören Sam Raimi först kom till marknaden i Cannes 1981 ville inte ens distributörerna ta i hans ”Evil dead” med tång. I år gjorde han bejublad horrorcomeback på Cannes blodröda matta. Hans kritikerhyllade (betyg 5 i DN) bolånekris-skräckrulle ”Drag me to hell” – där en karriärlysten ung bankkvinna nekar låneuppskov till en tandlös tant och drar på sig en förbannelse – valdes till och med ut i det officiella Cannes­programmet.

– Jag tycker att det säger gans­ka mycket om de konstnärliga parameterna att festivalkommittén ser konstnärlig kvalitet i det som många betraktar som en lågt­stående skräckfilm, sa Sam Raimi när han mötte världspressen.

Och Tomas Alfredsons globala vampyrsuccé ”Låt den rätte komma in” såldes på marknaden för andra året i rad – vilket är mycket ovanligt. Filmen ska förstås nyinspelas av Hollywood tillsammans med en drös gamla skräckklassiker från 70-talet. Under de senaste åren har filmkritikerna hyllat filmer som ”Barnhemmet”, ”Eden lake”, ”The ring”, ”The grudge”, ”Them”, ”A tale of two sisters” och den 3D-animerade sagorysaren ”Coraline – och spegelns hemlighet”. Samtidskulturen har blivit som ett stort skräckparty där vampyrer, zombier, spöken, demoner, seriemördare och varulvar minglar med onda barn.

– Visst kan man säga att skräcken har blivit rumsren och flyttat in i mainstreamkulturen. Men det är också så att medierna upptäckt att skräck kan vara fint, genren har ju funnits där hela tiden, säger litteraturvetaren Mattias Fyhr som doktorerade på gotiken för fem år sedan.

I april släpptes boken ”Pride and Prejudice and Zombies. The Classic Regency Romance-now with Ultraviolent Zombie Mayhem!” där manusförfattaren Seth Grahame-Smith fövandlat Jane Austens romantiska 1800-talsklassiker till en blodig zombieroman som blandar gore med ninja-estetik.

Att fyra svenska bokförlag publicerat nyutgåvor av den amerikans­ka skräckgurun H P Lovecraft är knappast någon slump.

– Nej, jag tror att det är en kombination av marknaden, medierna och en ny generation som tycker att skräcken är en självklar del av kulturlivet. Numera är det också helt accepterat för finkulturella konstnärer att jobba med ”skräckpaletten”, säger gothdoktorn som just nu jobbar med att skriva den svenska skräckens historia.

Mattias Fyhr menar att den svenska skräcken var högst levande i kulturlivet men offrades på modernismens altare när allt skulle delas upp i högt och lågt. Precis som många andra menar han att framgången för John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” har röjt väg för skräckgenren rakt in i finsalongerna.

– Samtidigt är det lite skrattretande när Ajvide Lindqvist framställs som vår enda skräckförfattare. I Sverige är vi väldigt okunniga när det gäller vår egen skräckhistoria. Ingen hade till exempel koll på spökhistorier som Selma Lagerlöf, säger Mattias Fyhr.

Den åsikten är han knappast ensam om. Sedan flera år tillbaka har det gjorts försök att tvätta bort sagotantstämpeln på Selma Lagerlöf och i stället göra henne till vår okrönta gothdrottning. För ett par veckor sedan doktorerade till exempel litteraturvetaren Sofia Wijkmark på ”Hemsökelser. Gotiken i sex berättelser av Selma Lagerlöf” vid Karlstads universitet. Det har alltså till och med blivit fint att forska kring skräck.

Sveriges Television hakar på trenden. I höst lanseras programserien ”Skräckministeriet” som går till botten med vår fascination inför det okända – både inom oss och utanför.
– Idén är att programmet ska lägga en upplysnings- och kulturhistorisk blick på skräck. På ett lustfyllt sätt vill vi följa trådarna bakom till exempel ruinromantiken och skräcken för det okän­da. Helt enkelt se skräcken med friskare ögon, eller kanske snarare sjukare, skrattar Kristina Lindström, chef för kulturredaktionen på Sveriges Television.

Själv blev hon horrorbiten av författaren Mary Shelley – Frankensteins mamma.
– Skräck är njutningsfullt när man tar det på allvar. Det är också lätt att få syn på samtiden via skräcken. Under det senaste året har det inte funnits en modetidning som inte har stajlat sina modeller till vampyrer. Kanske är det symtomatiskt – vi lever i en apokalyptisk brytningsperiod där ingen riktigt vet vad som kommer att hända. Och kanske är det så att skräcken fyller en ännu större funktion nu när Freud inte längre har samma giltighet, säger Kristina Lindström.

Hon ser också tydliga tecken på att gränserna mellan den psykologiska ”finskräcken” och den mer fysiska ”fulskräcken” börjar suddas ut.
– ”Finregissörerna” visar splatter och ”fulregissörerna” använder psykologi. De lånar av varandra och det svänger fram och tillbaka. Just nu är vi tillbaka i ett väldigt fysiskt, rakt-upp-i-ansiktet-våld som reflekterar tidsandan.

Förutom stumfilmsklassiker som ”Körkarlen” eller Bergmans intellektuella omtolkning av varulvsmyten i ”Vargtimmen” är det sällan som svensk skräckfilm har gett något större eko utomlands. Men framgångarna för ”Låt den rätte komma in” tycks ha förändrat branschens syn på skräck.

Kristian Petri, som gjort sorgedramat ”Sommaren” och filmat Lars Norén-manuset ”Detaljer”, har filmat Magnus Dahlströms psykologiska skräck­thriller ”Ond tro” med Sonja Richter och Magnus Krepper i huvudrollerna. Manuset om en inflyttad dansk kvinna som hittar ett mordoffer och sedan börjar leta efter en seriemördare skrevs redan för tio år sedan.

 – Att det gjordes en svensk kvalitetsfilm i skräckgenren, ”Låt den rätte komma in”, öppnade dörrar. Skräcken smittar av sig, plötsligt fanns det ett stort intresse. Det är redan flera festivaler som har hört av sig om ”Ond tro” fast den inte ens är färdigklippt, säger Kristian Petri, som hittade till skräcken via Edgar Allan Poe och Alfred Hitchcock.

– Man kan säga att ”Ond tro” är en väldigt Dahlströmsk värld med drömska kvaliteter. Jag har aldrig vuxit upp med splatter, det som fascinerar mig mest med skräck är just det där gränslandet mellan verklighet, dröm och mardröm.

Hans nästa filmprojekt är en filmatisering av John Ajvide Lindqvists zombieroman ”Hanteringen av odöda” där de levande döda driver runt på Stockholms gator. I väntan på slutfinansieringen fortsätter zombiefesten på en helt annan plats. Lagom till midsommar är det svensk biopremiär på den norska splatterrullen ”Död snö” där några läkarstuderande jagas av ett gäng nazistzombier i de norska fjällen.
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut