Det svenska filmavtalet har blivit omodernt. Förnyas det blir det dödsstöten för filmsektorn. Det fastslås i den filmutredning som Sveriges filmproducenter och Film i väst beställt av den Londonbaserade konsultbyrån Olsberg/SPI, specialiserad på film, tv och medieindustri.
- Bakgrunden till utredningen är att vi tycker att Sverige saknar en filmpolitik. Vi vill få igång en diskussion. Vi har fått en statlig utredning och det är vi glada för. Samtidigt vill vi att någon tittar på det här utifrån, säger Björn Rosengren, Sveriges filmproducenters styrelseordförande.
Precis som utredningen tycker Björn Rosengren att det nuvarande filmavtalet har blivit gammalmodigt. I dag står dvd-ditributörer, video on demand, on line-film och bredbandsleverantörerna utanför avtalet, som är frivilligt.
Rapporten föreslår en ny lag, som ska tvinga alla att vara med. Den skulle betyda utvidgade intäkter via den avgift som avtalets parter bidrar med. På så sätt blir det mer pengar som kan användas till filmfinansiering.
- Jag vet inget annat land som har ett frivilligt avtal. Det gör att svensk film underpresterar, därför bör en helhetsstrategi skapas för att göra sektorn hälsosam, säger huvudutredaren Jonathan Olsberg.
I dag finns ingen som håller i trådarna. Den uppgiften borde ligga på regeringen, anser utredarna. Den statliga filmutredningens utredare Mats Svegfors är skeptisk till en lag.
- Ett filmavtal är inte mycket värt om det inte är förankrat hos parterna, säger han.
Förhandsstödet till filmproduktion vill filmutredarna ersätta med ett automatiskt stöd till kommersiellt framgångsrika filmer och selektivt stöd för smalare filmer. Det selektiva stödet ska Svenska filminstitutet ta hand om - över huvud taget ska SFI stärkas i sin roll att lägga upp strategier för svensk film.
- Det finns ingen särskild sorts film som gynnas av vårt förslag. Låt oss premiera de filmer som får stor publik, men låt oss samtidigt inte glömma de mindre besökta. Problemet i Sverige är att allt som diskuterats är produktionspengar, men det behövs ett mycket bredare perspektiv, säger Jonathan Olsberg.
I dag finansieras en svensk långfilm till 60 procent av SFI, SVT och filmregionerna (I Danmark är motsvarande siffra 40 procent). Denna "ofrivilliga kartell" bestämmer vilka filmprojekt som ska få grönt ljus. Besluten ligger på ett alltför litet antal händer, menar utredarna.
Kartell-förhållandet sätter de oberoende filmproducenterna i ett svagt förhandlingsläge.
- Det hindrar en utveckling där man prövar nya filmaktörer. I dag finns det för många små och svaga, vi behöver ha fler starka aktörer för att få fram ett nytänkande, säger Björn Rosengren.
Filmproducenterna tjänar för lite pengar på varje film de gör, framhåller utredarna, och de som kan ge finansiellt stöd är en alltför begränsad skara.
Björn Rosengren är överens med utredarna i det mesta men hade gärna sett ett tydligare beskrivet alternativ för statlig filmpolitik. Han tar Norge och Danmark som goda exempel.
- Där har man starka kulturministrar som hävdar filmens betydelse.
Jonathan Olsberg tror visst att kulturdepartementet erkänner filmens kulturella betydelse, men han tycker att regeringen förbisett dess ekonomiska fördelar.
Den statliga utredningen kommer att redovisa två modeller för när den är klar i september 2009. En med ett filmavtal och en med renodlad statlig filmpolitik.