I debatten kring kungens överlämning av Victoria vid bröllopet på lördag hävdas att seden importerats från anglosaxisk filmkultur. Helena Lindblad slår på dvd:n och ser något annat.
På lördag eftermiddag exakt klockan 15.30 stegar Victoria Alice Ingrid Desirée in i Storkyrkan och går uppför altargången förd av sin fader konungen. ”Altargate” exploderade i medierna för några veckor sedan och ”brudöverlämning” blev ett skällsord. Hovets förklaring var lätt bisarr. Kronprinsessans önskemål att hennes far skulle överlämna henne till blivande maken framför vigselprästen skulle vara ett slags symbol för att hon skulle ”överlämnas” till folket.
Svenska kyrkan protesterade. Teologen och prästen Annika Borg skrev en välformulerad protest mot den kommande kungliga brudöverlämningen på DN Debatt i april: ”Den gamla svenska (kyrkliga) traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå uppför altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet ... Vi lever förvisso i en tid med individuella vigslar och trender och yta. Dessa inslag behöver inte kungahuset bidra till att förstärka”, fortsatte hon och påpekade det som många andra sagt: ”Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen.”
Men här blir jag lite betänksam. Det är alltför lätt att skylla brat-trenden med överlastade bröllop och brudöverlämningar på Hollywood. Jag laddar dvd-spelaren med en lång rad amerikanska filmer med bröllop i fokus, från Mike Nichols mästerverk ”Mandomsprovet” från 1967 till den moderna romkomklassikern ”Fyra bröllop och en begravning” (1994) och ”Brudens far” (1991), till ett par filmer med den ofta giftaslystna Julia Roberts i huvudrollerna: ”Min bästa väns bröllop” (1997) och ”Runaway bride” (1999). Om Victoria och Daniel har fått sin syn på den perfekta bröllopslyckan från de här filmerna har vi all anledning att vara oroliga för deras skull.
Visst går Maggie Carpenters (Julia Roberts) far i ”Runaway bride” uppför altargången med sin dotter – första gången hon ska gifta sig. Men eftersom Maggie har för vana att fly fältet innan hon hinner säga ”I do” så tappar hennes alkoholiserade pappa lusten och snart får hon gå själv där uppför gången, bröllop efter bröllop. Det pågår ända tills den så småningom rikskända rymmerskan träffar storstadsreportern Ike Graham (Richard Gere) och lär sig att hon blivit brudrymmare för att hon förlorar sig själv och sin egen identitet varje gång hon svarar ja på ett frieri. Bröllopet i filmens trots allt lyckliga slut är romantiskt men mycket enkelt, bara de två älskande och prästen på en äng vid en skog.
Fixeringen vid pappans roll vid ett bröllop får en rejäl omgång i ”Brudens far”, där en ångestladdad Steve Martin får hela sitt liv upp och nedvänt och plånboken tömd när dottern ska gifta sig.
I överklassiga ”Fyra bröllop och en begravning” kommer brudöverlämningarna på rad. Men bröllopslyckan är inte det man minns mest från den filmen. I synnerhet inte när hjälten själv, spelad av Hugh Grant, ska gifta sig. Då blir hans ja (liksom för många av brudarna i filmerna) ett enda stort nej – trots att han står där i en fullsatt kyrka med en blomma i jackettens bröstficka.
Varenda Hollywoodfilm innehåller någon av alla dessa katastrofer: brudar blir kära i sin kommande brudgums bästa kompis, de säger nej, de flyr, det blir slagsmål, tårtor rasar och orkaner förstör festen, som i ”Min bästa väns bröllop”.
Subversiva traditionsbrott är bara förnamnet. Det finns inte heller något könsbundet över alla dessa uppror mot kvävande konventioner. Minns att det är Mr Big som flyr fältet när han och Carrie äntligen ska gifta sig i första långfilmsversionen av ”Sex and the city”. Han pallar inte att gå in ens. Allt är för stort, för dyrt, för mycket ... ett spektakel för alla andra utom de älskande tu.
Det mest traumatiska och dramatiska konventionsbrottet mot det traditionella bröllopet sker i slutet av ”Mandomsprovet”. Mrs Robinson förklarar krig mot sin unge älskare Benjamin (Dustin Hoffman) som haft den dåliga smaken att förälska sig i hennes dotter Elaine. Hon sår split mellan det unga paret. Elaine gifter sig med en annan. Men Benjamin får nys om den pågående vigseln och far i väg med sin rostiga bil för att stoppa dem. Bröllopet äger rum i en ful glas-och betongkyrka i Santa Barbara. Just som Elaine sagt ”I do” hoppar den furiöse Benjamin upp mot en glasvägg utanför och skriker ut sin ångest. Mrs Robinson ler infernaliskt och säger ”det är för sent”. Men han ger sig inte. Elaine rusar ut och tillsammans avvärjer de den upphetsade bröllopspubliken med hjälp av ett jättelikt krucifix. I slutscenen sitter de längst bak i en kommunal gul buss och ler, om än lite nervöst.
Så kanske pekar den svenska brudöverlämningsdebatten åt fel håll. Det är snarast i Hollywood som de subversiva traditionsbrotten sker.