Smart smärtlindrare

Hugh John Mungo Grant är en av världens mest framgångsrika kvinnotjusare, men har aldrig hört talas om internationella kvinnodagen. Men som den smidiga engelska gentleman han är finner han sig snabbt:

- Jag får väl dra på mig något sexigt för att hylla kvinnan i mig - kortkort och kanske höga klackar, ler Hugh Grant.

Det skulle i så fall inte vara första gången. Hans dramalärare i grundskolan hade en fäbless för pojkar i kvinnokläder. En av Hugh Grants livs första roller var Gretl i "Sound of music" i vit kläning med blått sidenskärp. Numera klär han sig mer i en "Hem till gården"-ledig brittisk lantstil - bruna manchesterjeans, beigefärgade mockakängor, blå lamullströja och en diskret randig ljusblå skjorta med uppkavlade ärmar.

Han sjunker ner i en sjukt obekväm sittställning i en stol på Grand Hôtel i Stockholm.

- Jag har djävulskt ont i ryggen, poor old me. Men jag är fullproppad med värktabletter, neurofin. Och ni kan vara lugna, det är absolut inget fel på min "pophöft", säger han självironiskt.

I "Love, actually" skakade han loss på 10, Downing Street som den dansglada premiärministern. Men han har aldrig använt sina Tom Jones-rörelser lika mycket som i Mark Lawrences romantiska komedi "Music and lyrics". Grant spelar den avdankade popstjärnan Alex Fletcher från 80-talsgruppen Pop som är en sorts kitschigt hopkok av Wham, Duran Duran och ABC. Precis som Andrew Ridgeley i Wham är Alex Fletcher "den där andra killen" i bandet som ingen minns. Fletcher tvingas möta medelåldern i alldeles för tajta byxor på 80-talsnostalgiska klassåterträffar, och nöjesparker i dagsljus för medelålders kvinnor dyrkade Pop som tonårsfans. Fletchers avsomnade karriär och kärleksliv tar ny fart i mötet med Drew Barrymore - tillsammans får de chansen att skriva en hitlåt till en kvasireligiös, indiskinspirerad Britney Spears-kopia.

- Ingen är mindre lämpad att spela popstjärna än jag. Mina vänner som lusläste NME och Melody Maker tyckte att jag var en konstig freak eftersom jag inte alls gick i gång på musik. Mina föräldrar spelade aldrig musik hemma, förutom en gång i halvåret då pappa satte på skotsk dans eller easy listening som Jimmy Shand & His Band.

Så vilken musik går du i gång på?

- Jag tror att de kallar den "lounge". Alltså inte riktig muzak, utan musik som man kan få från ställen som Hotel Coste i Paris - en konstig mix av brasiliansk och en massa andra saker jag har inte ens någon skivsamling, säger Hugh Grant som har en fantastisk förmåga att vända ett misslyckande i en sorts triumf genom att fyra av sitt leende och rulla lite med ögonen.

Men som ex-popstjärna är Hugh Grant en hit. "Music and lyrics" rivstartar med en briljant popvideopastisch som fångar 80-talets själ på tre minuter - vita kostymer, svarta scarfar, schackrutsmönster, fluffiga frisyrer och fläskiga syntackord.

- Min verkliga 80-talslook var ett ganska stort hår som jag blekte med citronjuice. Och jag hade en skrämmande rysk flickvän som tvingade mig att köpa en hemsk fallskärmsoverall som färgade av sig. Annars var 80-talet en lycklig tid för oss yuppies från södra England, säger Hugh Grant.

Sedan genombrottet i "Fyra bröllop och en begravning" har han beskyllts för att vara en cirkushäst som bara kan ett enda nummer - charmiga, slarviga och kärlekskranka mjukismän som är livrädda för ansvar.

- Visst, men jag vill inte spela i filmer där man säger "Hugh, sätt dig på stolen och låt tårarna komma sakta" - inte en chans. Det finns de som gör seriösa dramer mycket bättre. Å andra sidan är det få som kan komma in i ett rum, hälla upp ett glas vin och dra några skämt lika bra som jag, säger han.

Samtidigt inser han att han inte kan använda sitt pojkleende resten av livet. I takt med att han blivit äldre har han haft modet att spela ner sina favorittics precis som han tuktat dandylockarna.

- Men jag börjar bli gammal för det här. Det är ett stort åldersgap mellan mig och Drew Barrymore, men jag kommer precis undan med det jag vill verkligen inte framstå som någon gammal pervers stöt i filmerna, säger Grant.

Han menar att romantiska komedier som Richard Grants "Fyra bröllop ", "Notting Hill" och "Love, actually" är ett slags smärtlindring. I så fall är Hugh Grant västra Londons svar på Ipren-mannen - den intelligenta värktabletten.

- Jag försöker att få smärtan att kännas bättre. Richards filmer är mycket mer personliga än de flesta anar. Han har blivit svårt sårad av "the pain of love". Och det är det han exorcerar i sina manus. Mina filmer handlar om att hålla smärtan levande under den humoristiska ytan, säger Hugh Grant som lärt sig balansera den självironiska kvickheten med ett slags återhållen dödsångest.

Varifrån kommer din melankoli?

- Jag vet inte. Men för mig är sorgen grundtonen i vår existens. Och sedan försöker man pigga upp sig själv. Det är den grundläggande mekanismen i engelska livet och ni skandinaver är också ena sorgliga figurer... fast charmiga.

Mest av allt tänder Hugh Grant på bra texter. Just nu håller han på att skriva en bok. Det skulle bli en komedi men blev i stället adjektiv som "bleak" och "disturbing" med död. Det har blivit cirka 40 sidor på 18 år.

- Jag är ännu inte redo att prata om det, men man kan säga att det är en mörk, mörk, mörk komedi, ler Hugh Grant.

Den gamla litteraturveteran från Oxford vaknar varje gång han läser manus.

- Jag är löjligt besatt när det gäller manuset, analyserar och ältar detaljer som jag aldrig använder på inspelningen. Fast med "Music and lyrics" hade jag inte tid eftersom jag kände panik inför musiken, säger han.

- Sången gick att fejka med hjälp av datorer, men för att kunna dansa måste man vara på humör. Ju äldre jag blir desto fullare måste jag vara, även om jag kanske dansar i kalsongerna när jag kommer hem.

Inför "Music and lyrics" drillades han av New Yorks trendigaste koreograf som jobbar med de största popstjärnorna.

- Han sa: "Okej, jag spelar musiken högt. Go and express yourself!" Inget hände. Han hade aldrig tränat en butter 46-årig engelsman förut, haha.

Värsta scenen var när Alex Fletcher ska vicka på höfterna i tajta byxor och höga klackar inför hundratals statister klockan sju på morgonen.

- Det var värsta mardrömmen för en skådespelare. För att kunna dansa måste man vara avslappnad och hundra procent självsäker. Jag bad sminkösen komma med små whiskyflaskor och det funkade bättre.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut