Sofia Coppola ("Marie Antoinette")

- För mig har Marie Antoinette alltid varit en symbol för en totalt dekadent livsstil, så det började med att jag blev nyfiken på mytbildningen kring henne, säger Sofia Coppola.

- En vän till familjen, Dean Tavoularis (fadern Francis Ford Coppolas favoritscenograf), hade läst Stefan Zweigs biografi om Marie Antoinette. Han berättade målande över en middag på Pariskrogen Chez Omar om hur hon såldes som fjortonåring till det franska hovet, om vilket konstigt förhållande hon hade till sin lika unga man - de hade inte sex under de första sju åren - och hur bisarrt hennes dagliga liv var på slottet Versailles. Plötsligt fick jag syn på en annan person, bortom de historiska klichéerna som verkligen intresserade mig.

När sedan Sofia Coppola själv läste den brittiska författaren Antonia Frasers mäktiga "Marie Antoinette: The Journey" från 2001 föll bitarna på plats. Det är ett verk som bestämt reviderar bilden av en lyx­fixerad riksbitch, baserat bland annat på brevväxlingen mellan den unga drottningen och hennes mor Maria Teresa (nej, det är inte sant att hon tyckte att folket borde "äta kakor" om de inte hade något bröd).

Redan med den drömska debuten "The virgin suicides" (efter en roman av Jeffrey Eugenides) 1999 blev Sofia Coppola ett eget namn och uppföljaren "Lost in translation" (2002) med Scarlett Johansson och Bill Murray på jetlaggad drift bland Tokyos hotellbarer, gav henne en manus-Oscar som första kvinnan i filmhistorien. Historien om Frankrikes sista drottning sätter punkt i Sofia Coppolas trilogi där den röda tråden är unga kvinnor som inte känner sig förstådda och som kämpar för att finna sin plats i världen.

- "Lost in translation" ligger väldigt nära mina egna erfarenheter av att vara tjugonånting, nygift (med regissören Spike Jonze som hon nu är skild från), och utan att riktigt veta var jag skulle passa in någonstans.

- När det gäller Marie ­Antoinette var hennes ungdom förstås något som intresserade mig direkt. Tanken att det var ett par omogna tonåringar som styrde Frankrike - i skarp kontrast till det stela, ceremoniella hovlivet i Versailles - var väldigt frestande berättarmässigt, säger Sofia Coppola med sin liksom bakåtlutade amerikanska västkustdialekt under en intervju i Cannes i våras.

Någon har beskrivit hennes sätt att prata som jetlaggat och det är en bra karaktäristik. Rösten, som går ned i tonläge i slutet av varje mening, passar väl ihop med hennes lite ömtåliga bleka utseende med en enkelt stilfull svart och vit-prickig, kort klänning och diskreta Ray Ban-solglasögon.

Hennes sätt att berätta på film lider dock ingen brist på energi - ­eller någon överdriven respekt för kostymdramats konventioner. "Marie Antoinette", som får svensk premiär nu på fredag, är en frestande explosion i söta godisfärger och ljudbandet är fullt av smittande "new romantics"-hits från 80-talet signerade bland annat Adam and the Ants, Bow Wow Wow och New Order.

- Hade vi inte haft turen att få spela in på det verkliga Versailles, vilket var en ynnest, hade det inte blivit någon film. Men det var viktigt för mig att det här var min film, min personliga vision av Marie ­Antoinettes liv på 1700-talet. Jag ville förstås inte kasta ut alla historiska fakta om kläder och saker genom fönstret, men samtidigt ville jag behålla min frihet att välja snitt och stilar som kändes roliga och det hänger förstås ihop med valet av min egen ungdomsmusik till filmens soundtrack.

- När det gäller färgsättningen var det till
exempel det anrika finbageriet Ladurée och deras klassiska "macarons" (små mandelkakor med pastellig glasyr) som inspirerade mig, framför allt när det gäller de rosa och turkosa kulörerna i ­Marie Antoi­nettes rum. Jag kan inte få nog av sådan detaljer! Det visuella konceptet är nog det jag är mest intresserad av.

Hon berättar att hon inte fördjupat sig vidare i de filmhistoriska drottningfilmerna när hon förberedde filmen, så när som på trettiotalsfilmen "The Scarlett Empress" med Marlene Dietrich. Zhang Yimous "Den röda lyktan" från 1991 var en annan film hon såg under manus­arbetet. Den gjorde starkt intryck med sin laddade historia om en ung kvinna som gifts in en superhierarkisk kinesisk feodalfamilj.

I en intervju med sin mamma(!) Eleanor Coppola har Sofia Coppola tidigare också berättat att en annan stark inspirationskälla var Ken Russels galna, respektlösa film "Lizstomania" (1975) där den klassiska kompositören Franz Liszt porträtteras som en rockstjärna som drack coca-cola och jagades av paparazzis.

Sofia Coppola började sin yrkesbana som praktikant hos Chanel. Stjärndesignern och vännen Marc Jacobs har gjort en dyr handväska som bär hennes namn och hon har blivit fotograferad ett otal gånger klädd i oklanderligt trendiga mode­kläder genom åren.
I filmen framställs Marie Antoinette som en fullfjädrad modeslav med garderoberna fulla av oändliga, fantastiska kreationer i garderoberna. Var hon 1700-talets svar på vår tids fashionistas?

- Ja, definitivt. Det finns stora likheter mellan min bild av hovet i Versailles och modevärlden i dag, ­tycker jag. Samma taskiga insidersnack i kulisserna, samma slags elitism när det gäller vilka partyn som gäller och så vidare.

Vilket mod som krävs av en amerikansk regissör, även om hon härstammar från den mest blåblodiga filmklanen Coppola, för att komma till Frankrike med en poppig version av Marie Antoinettes liv - som dessutom slutar rätt långt innan den franska revolutionen började hacka av kungliga nackar - vet bara Sofia Coppola. Pressen gjorde ett stort nummer av några franska burop efter den första laddade visningen i Cannes, men Sofia ­Coppola försvarar sig effektivt.

- Det är inte mitt ansvar att vara politisk eller svara politiskt. Där­emot tycker jag att jag i viss mån är politisk, fast möjligen på ett omvänt sätt. Jag beskriver hur de kungliga i Versailles, med Marie Antoinette i spetsen, levde i en bubbla utan att riktigt förstå och ta konsekvenserna av det som hände i världen omkring dem och bland deras undersåtar. Vi vet hur det drabbade Marie Antoinette till slut. Och vi vet även i dag hur det går när man avskärmar sig så, dont we?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut