Vad man än väljer att jämföra med i musikhistorien så var 1967 ett remarkabelt år. Ett år som ändrade musikvärlden för gott. Då övergick popmusik från att vara något som bara fjuniga tonåringar intresserade sig för till att bli en kraft, vissa kallar den en konstart, som står på egna ben och som skapar egna villkor och egna trender.
Man kan säga att det var 1967 som popmusiken erövrade västvärlden och spred nya ideal om ett fritt samhälle med fri kärlek och en helt ny livsstil där framför allt våld inte ingick. Men också en livsstil där droger var en fundamental ingrediens. Det var en motkultur, en protest mot inte minst det prydliga, kortklippta 50-talet.
"Summer of love" är begreppet som används för att sammanfatta 1967, men fenomenet uppstod förstås inte ur intet, det hade börjat gro några år tidigare. San Francisco, och framför allt kvarteren i Haight-Ashbury distriktet, var en knutpunkt för den nya ungdomsrörelsen under 1967, men redan hösten 1965 gavs en acid-rockkonsert på Longshoremans Hall i San Francisco som lockade en publik som kunde räknas i tusental, och de såg nästan alla likadana ut: långhåriga och med second hand-kläder av äldre modell. De var hippies, de första i sitt slag.
LSD var ännu inte förbjudet och hade sina egna förkunnare, många var kända författare från den så kallade beatgenerationen som Allen Ginsburg. Uttrycket "turn on, tune in, drop out" myntades av LSD-profeten Timothy Leary i ett tal han höll till drogens fromma i september 1966, bara några veckor innan LSD, eller acid, förbjöds i USA.
Leary såg droger i allmänhet, LSD i synnerhet, som en metod att utforska sitt inre, att lyssna till sitt inre och följa det. Trots att drogen förbjöds ökade användningen, inte minst bland musiker. Att sommaren 1967 läsa att Paul McCartney hade testat LSD kändes inte konstigt, det var helt i samklang med den allmänna trenden där också Mick Jagger och Keith Richards från the Rolling Stones åkte i fängelse för droginnehav. Och den nya psykedeliska musiken som uppstod med band som Jefferson Airplane och engelska Pink Floyd, byggde på drogupplevelser.
The Beatles åttonde skiva "Sergeant Peppers lonely hearts club band" släpptes de första dagarna i juni 1967. En skiva som har många bottnar med texter ("Id love to turn you on") där man lätt kan tolka in droghyllningar. The Beatles, som suttit instängda flera månader i en studio i London efter att ha gett sin sista livekonsert hösten 1966 och i stort sett var ovetande om vad som höll på att hända i framför allt Kalifornien, levererade en musikalisk höjdpunkt i sin karriär. Men den blev också en favoritskiva för den nya, drogliberala ungdomskulturen.
Var det bara ett sammanträffande? Frank Zappa anklagade the Beatles för att bara vilja tjäna pengar på den nya "flower power"-rörelsen. Han till och med kallade sin nästa platta för "Were only in it for the money" och gav den ett omslag som var en parodi på "Sergeant Peppers lonely hearts club band".
Men the Beatles var inte ensamma 1967. Det var tvärtom året då världen såg klassiska debutskivor från artister som Jimi Hendrix, the Doors, Pink Floyd, Procol Harum, the Velvet Underground, Big Brother and the Holding Company med Janis Joplin vid sångmikrofonen, Moby Grape och the Grateful Dead.
Det var också då som popmusiken manifesterade sitt nya självförtroende med den första popfestivalen som hölls under två dagar i juni i Monterey i Kalifornien dit bland artister som the Who, Hendrix, The Byrds och Simon and Garfunkel, en svart soulstjärna som Otis Redding, van att bara uppträda inför svarta, bjöds in och gjorde stor succé.
I den fyrdelade serien "Flower power" i SVT handlar det första avsnittet om den sexuella revolution som var en viktig del av den nya ungdomskulturen. 1967 använde över tolv miljoner kvinnor över hela världen p-piller. I den första delen berättar bland andra en kalifornisk kvinna som levde i den nya hippierörelsen för 40 år sedan att hon inte vågade säga nej när någon man i hennes bekantskapskrets ville ha sex med henne. Det ansågs som snudd på oförskämt &