Köldknäpp med isgator på Södermalm. På trottoaren utanför kaféet på Hornsgatspuckeln lyfter en nybliven förälder lyckligt upp sin overallombonade bebis i luften.
Att vara barn och tas om hand och bli skyddad mot allt. Och sedan plötsligt inte längre få vara det, för att ens mamma tynar bort i cancer, utan hår på huvudet, i en rullstol och dör.
Bland annat detta handlar Johanna Thydells bok "I taket lyser stjärnorna" om.
Hennes berättelse om tonårsflickan Jenna och hennes mamma Liv i en småstad någonstans i Sverige fick Augustpriset som Årets barn- och ungdomsbok 2003. Fast vuxenläsekretsen den hittat fram till är sannolikt minst lika stor. På fredag har den långfilmspremiär.
- Jag började läsa Johannas bok hemma i sängen en kväll klockan kvart i elva och kunde inte släppa den förrän den var slut. Jag grät och grät och hade inte min man legat bredvid mig hade jag ylat rätt ut, säger filmens regissör Lisa Siwe.
- Jag blev helt enkelt besatt av den här berättelsen. Och cyklade hem till min bäste vän som är dramaturg och slängde ner den i brevlådan direkt.
Johanna Thydell berättar att hon växte upp i Småland och att hon tidigt uppmuntrades att teckna ned sina berättelser. Att hon alltid varit "Johanna som skriver" och rafsade ner krönikor redan som sjuttonåring i Värnamo Nyheter. Numera är hon vid sidan om författandet skribent, bland annat recenserar hon ungdomsböcker i DN Kultur.
Upprinnelsen till ungdomsromanen var en dikt hon skrev som övning på en skrivarkurs när hon var nitton år, i dag är hon tjugoåtta. Det var samma dikt som till sist hamnade på bokens försättsblad och den börjar så här: "Om du dör mamma så tar jag självmord."
Läraren uppmuntrade henne att spinna vidare just där.
- Jag har precis som huvudpersonen förlorat en mamma i bröstcancer när jag var tretton, och upplevt hur konstigt folk omkring en beter sig när någon är sjuk. Jag har använt mina erfarenheter men det är inte jag som är Jenna, stryker hon under.
- Jag hade förstås aldrig valt ett sådant här ämne om jag inte visste något om vad det handlar om. Men... Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta morbid... Jag insåg ju också helt krasst när jag satte i gång att skriva att det här var en bra story.
I boken, och ännu mer i filmen, där Jenna har fått bli ett år äldre av dramaturgiska skäl, står mammans borttynande mot dottern Jennas vinglande steg in mot vuxenlivet. Medan mamman, som spelas av Annika Hallin, har fått operera bort sitt ena bröst, är dottern Jenna rädd att hennes är för små. Medan mamman inser att livet snart är slut, stjälper Jenna i sig sin första häxblandning sprit hos granntjejen Ullis på sin första lägenhetsfest. Har sex för första gången och går på sin första dejt, leende med den första mascaran i ögonfransarna.
- Johanna är otroligt skicklig på att skildra allt det där andra som också finns där i ens liv i början av tonåren, oavsett vad som händer och vad det är man sörjer, det lätta och triviala och det glada, säger Lisa Siwe.
- Jag tror att det är just det som gör berättelsen så stark, de tvära, känslomässiga kasten. Klassiker som "Kramer mot Kramer" och "Ömhetsbevis" är ju uppbyggda på exakt samma sätt!
Regin i filmen är ofta nedtonad och estetiken nästan skoningslöst rå. Ingen smäktande musik, inga snyggt förmildrande kameraåkningar har lagts till när exempelvis Jennas mormor, spelad av Anki Lidén, bryter ihop. Oftast får i stället naturljuden, som fågelsången utanför fönstret, ta plats.
- Jag har inte ryggat för det som är svårt. Mitt mål var att filmen skulle vara realistisk och inte fjärma sig från ämnet, säger Lisa Siwe.
Hon berättar att hon hittade huvudrollsinnehavaren Josephine Mattson först efter lång tids letande.
- Jag ville inte ha någon skådiswannabee, utan en mer... ljusbrun tjej i rollen som Jenna. Hon skulle hålla för ett så brett register. När vi träffades pekade jag på en stol och sa: "Där ligger mamma." Och jag bara kände att hon var rätt direkt.
Tagningarna i sjukhusmiljöerna blev till sist känslomässigt påfrestande för hela filmens team.
- Det var många som grät under inspelningen på lasarettet.
Både Johanna Thydell och Lisa Siwe blir till sist trötta på att prata om berättelsens sjukdomstematik. Och vill i stället hålla fram att "I taket lyser stjärnorna" också har en annan ljusare sida, som vetter mot livet. En riktning som leder framåt och ut.
- Alla vet att döden finns, och vissa av oss drabbas för tidigt. Men jag är inte någon som vill gå ut och säga: "Så här ska ni sörja, Sverige!" säger Johanna Thydell.
- Det jag snarare vill fokusera på och lyfta fram är hoppet som finns för någon i Jennas situation. Man kan klara sig och komma vidare även om man förlorar sin mamma. Boken och filmen får inte bara vara mörk, för det är inte bara mörkt.
- Det kändes viktigt att boken och filmen slutar i den känslan av hopp.
Nästa år kommer Johanna Thydells tredje roman.
- Jag delar fortfarande in tiden i terminer, så, ja, till vårterminen 2010 kommer det en ny bok, skrattar hon.
Vad handlar den om?
- Allt jag kan säga är att den är annorlunda och att jag skriver den utifrån en ny regel jag i varje fall hittills har lyckats hålla mig till.
Och den lyder?
- Ingen ska skiljas och ingen ska dö, säger Johanna Thydell.