Högst upp i ett smalt, oglamoröst kontorshus i den franska huvudstaden sitter mannen som sagt nej 1.450 gånger till lika många filmregissörer under det senaste halvåret. Och förmodligen är världsmästare i grenen "snabbspolning på dvd".
Tillsammans med sin stab har han häckat i visningsrum och framför tv-skärmar dygnet runt. De har sett drygt 1.500 filmer, varav tjugo stycken får tävla om den gyllene Guldpalmen och ytterligare ett trettiotal visas i det officiella programmet.
- Det är alltid lika hemskt att säga nej, särskilt till stora regissörer, och lika underbart att säga ja. Mycket av det vi ser är skräp men säkert flera hundra som vi måste välja bort är vackra och seriösa filmer, säger en hyperstressad Thierry Fremaux, som kastar ur sig order och kändisnamn till sin assistent och som mer liknar en jäktad universitetsadjunkt i svart lammullströja, mockaskor och skäggstubb än en filmmogul. Hans recept för att klara en överkonsumtion av film som skulle knäcka de flesta är att sova gott, äta lätt och undvika alkohol.
Festivalens Pariskontor är i upplösningstillstånd, korridorerna är fulla av kartonger och metallådor. Moppebud med kemtvättade galakläder trängs i entrén. Snart flyttar gänget ner som en enda stor cirkustropp till Rivieran för att packa upp alltihop igen i festivalbunkern i Cannes.
- Man behöver inte älska de filmer vi har valt. Du får gärna hata några av dem, men man ska alltid få lust att diskutera film när man är i Cannes, säger Fremaux.
Om förra året var en enda lång veteranshow med fullt att stora kända regissörer så är årets festivalprogram något av ett ungdomsparty där Sofia Coppola ("Marie-Antoinette") häller upp champagnen och fyra europeiska "tenorer": Pedro Almodóvar, Ken Loach, Aki Kaurismäki och Nanni Moretti utbringar den mer allvarliga välkomstskålen.
- Det var lite läskigare förra året, alla vill ju se de stora regissörernas filmer, men i de fallen de inte lever upp till förväntningarna blir det alltid lite svårt. Och som festival anklagas man då lätt för att välja det trygga och tråkiga.
- I år ser det helt annorlunda ut, eftersom de filmer som finns tillgängliga är annorlunda. Ta Guillermo del Toros nya film "Pan's labyrinth". Han är inget namn man förknippar med Guldpalmen precis, men det är en enastående auteurfilm han gjort den här gången. Ett monster i tävlingen! Det är ni inte så vana vid, säger Fremaux nöjt.
Vad är ditt eget första Cannesminne?
- Det var när jag på 70-talet körde från Lyon till Cannes och bodde i bilen bredvid motorvägen. Jag fick inte biljetter till en enda film. Men jag ville i alla fall insupa atmosfären.
Vilka ingredienser behövs för en riktigt bra festival?
- Man måste ha en dos klassisk filmkonst, och sedan måste man ha något nyskapande och så förstås en brun kanin, det vill säga en film som uppmuntrar till polemik och bråk, som typ Vincent Gallos "The brown bunny", som visade för två år sedan. Och så vill vi alltid ha med några filmer som speglar samhället, i dag är det väl Nannis Morettis Berlusconifilm "Kajmanen" eller skräpmatskritiska "Fast food nation". Och jag tycker nog att vi har klarat det rätt bra. Pressen är alltid upptagen med att fundera ut varför den ena eller den andra filmen inte kommer med. Men jag kan säga som det var: varken David Lynch eller Francis Ford Coppola var färdiga med sina filmer!
Hur mår världsfilmen i dag?
- Om man säger så här: den skulle kunna må bättre. Det vore lögn att påstå att det är bättre i dag än på 60- och 70-talen. Men samtidigt ska man akta sig för nostalgi. Filmmänniskor är galna i nostalgi. Vad vet man, i framtiden kanske folk säger att årgången 2006 var lysande. Kom ihåg att Fellinis "La dolce vita" mottogs med visslingar och burop under Cannesvisningen 1960. Vad kommer man ihåg i dag? Visslingarna, eller att det är ett mästerverk?
Thierry Fremauxs konstnärliga vision för Cannes filmfestival är spegelbilden.
- Varje år festival ska vara ett foto av filmkonsten som den ser ut i ett givet ögonblick. Klick, klick, säger han knäpper på en imaginär kamera.
- Svarta Afrika är till exempel borta från kartan just nu. Däremot finns det ett par viktiga filmer från Nordafrika. Den svaga asiatiska närvaron beror också på att det är ett stilla år i Asien just nu. Däremot är Östeuropa är starkare igen och det syns på festivalen.
Sverige är som vanligt osynligt när det gäller långfilm. Sedan Liv Ullmann tog emot Guldpalmernas Guldpalm i Ingmar Bergmans ställe år 2000, och då "Trolösa" och Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" tävlade, har det varit tyst.
- Ja, men det är ju ofta många bra svenska kortfilmer här på festivalen, säger Fremaux lite tröstande.
- Fast seriöst, så är Cannes inget FN, vi kvoterar inte in några länder om vi inte ser några filmer av tillräckligt hög kvalitet. Vi kan inte tänka att: titta här har vi en halvbra svensk film som vi tar med för att det Sverige. Jamais, aldrig! Sverige har varit ett stort filmland, och blir det kanske snart igen. Alla länder har sina svackor. För några år sedan var det Italien, men nu kommer de igen med tre filmer i den officiella delen av festivalen.
Thierry Fremaux säger sig inte heller av samma skäl vilja bli mer feministisk. Han har inga problem med att sätta ihop ett tävlingsprogram utan kvinnor, vilket händer vissa år. I år är det hela tre kvinnliga regissörer representerade: Sofia Coppola, brittiska Andrea Arnold och franska Nicole Garica, och det är han supernöjd med.
- Vi blir alltid väldigt glada när vi hittar filmer av kvinnliga regissörer, men vi kvoterar inte. Betydligt fler män och kvinnor gör film och det avspeglas i Cannes.
En kvartett franska filmer har tagit sig till tävlan, men Thierry Fremaux är noga med att poängtera att även om festivalen utsätts för påtryckningar från den inhemska filmbranschen så är man noga med att Cannes inte är någon lokal angelägenhet utan en internationell fest.
Vad finns det för symbolvärde i att fokus i år ligger på Louvrens ovärderliga konstskatter (öppningsfilmen "Da Vinci-koden") och Versailles guldigt kungliga gemak ("Marie-Antoinette")?
- Det säger att Frankrike förvandlats till ett museum, skrattar Thierry Fremaux.