Hur kommer det sig att stora svenska filmers premiärer väldigt ofta förläggs till juldagen? Så har det varit länge, trots att denna dag förr i tiden var i princip helt stängd vad gällde nöjesutbud som restauranger, nattklubbar etc. Men bio?
Sören Å, Sundsvall
Juldagen har varit stor premiärdag sedan tidigt 1980-tal, då den ersatte annandagen. Redan då strävade bolagen efter att ha något stort svenskt att erbjuda.
Hur julen utvecklats till premiärhelg är oklart. Men viktig är den. Jul, nyår och trettonhelg, en period om ungefär fjorton dagar, står för 8–10 procent av SF:s besöksbudget.
Du nämner i din fråga ett annat ”nöjesutbud”. Ja, som du observerat finns det samlingslokaler som saknar filmvisningsmöjlighet och ändå vill erbjuda någon liten förströelse. Du har även noterat att dessa etablissemang, till skillnad från bio, avstår från att hålla öppet vid den tid på året då människor håller sig inne och bara lämnar sina hem för det nödvändigaste. Dra dina egna slutsatser.
Kära filmdoktorn, vilken är den mest bisarra film-tomten?
P Haren
Kära Påskharen – det är du, inte sant? – det finns många. Flera filmälskare har som tradition att till jul samlas framför Henry Selicks dockfilm ”Nightmare before christmas” (1993, producerad av Tim Burton), där läskiga Jack Skellington får för sig att jul ska firas i halloweenstil. Min favorit är Dan Aykroyd, full och i solkig tomtedräkt i ”Ombytta roller” (1983). I en scen ropar Eddie Murphy på honom; Aykroyd, belyst underifrån, lyfter blicken, plirar mot Murphy, öppnar munnen och vrålar ”UÄÄH” innan han försvinner i natten.
Dessa tomtevrak är ganska kända. Oförtjänt lite sedd är dock Christopher Plummers psykopatiska rånartomte som Elliott Goulds bankkassör gör misstaget att försöka överlista i ”Hämndens ögon” (1978). Tät thriller efter deckare av dansken Anders Bodelsen. Köp från USA. Filmen betalar sig själv, ni kommer aldrig mer att närma er en julinsamlingsbössa.
Doktorn, det kommer ju nya tomtefilmer hela tiden, hur ska man hitta rätt? Vilken är filmhistoriens bästa tomte?
Tomtar på loftet
Även om det finns mycket tomtar i film finns det få bra, i meningen lyckade. Vi vill se den där skrockande, sorglösa tjockisen kräla i rännstenen. Fulla tomtar, otrogna tomtar, inkompetenta tomtar är ständigt på väg att paja julen. Det bästa man kan hoppas på är en sista minuten-uppryckning, tomtefilmer är i princip ”Rocky” (1976) med tumvantar i stället för boxhandskar. Så det är enkelt att peka ut filmhistoriens bästa tomte: Kris Kringle i ”Det hände i New York” (1947), en fiffig komedi där en skäggig äldre man anställs som varuhustomte – och insisterar på att han är den riktiga tomten. New York mobiliserar allt vad staden har av skepsis och cynism, men mr Kringle besegrar alla tvivlare och gör en liten flicka lycklig. En sällsynt seger för tomtetron; nyinspelningen från 1994 är inte heller dum, Sir Richard Attenborough fyller på alla sätt ut rollen väl
Hej doktorn, vi är ett gäng disparata personer som åtminstone till jul försöker utgöra en sorts storfamilj. Och då ska vi gå på bio och se en så kal- lad familjefilm! Så vad kan passa sjutton människor i åldrarna nio till 73, där en kärntrupp utgörs av sju svårflirtade tonåringar? Helst ska det inte bara vara lättsmält utan bra också. Omöjligt?
Bästa hälsningar, K o G
Så det är inte nog utmaning med sjutton släktingar under ett tak? Ni ska dessutom ha alla att dela en kulturell upplevelse.
Sådan blodtörst – jag gillar er!
Ska nioåringar med, begränsas urvalet. Bästa tipset: ”Lånaren Arrietty”, en japansk animerad film byggd på Mary Nortons böcker om småfolket som bor undangömda hos vanliga familjer. Vacker, fängslande, locka tonåringarna med att den i likhet med till exempel ”Spirited away” (2001) kommer från bolaget Ghibli. Franska animerade barndeckaren ”En katt i Paris” är snygg, möjligen för enkel för de äldre. Brittiska animerade ”Arthur och julklappsrushen” är mindre originell, men välgjord.
Idealiskt vore en multibio som visar någon av de ovannämnda, och samtidigt, för de äldre, Aki Kaurismäkis ”Mannen från Le Havre”. Filmen där en skoputsare i Le Havre får en liten illegal invandrare att ta hand om, samtidigt som hustrun hamnar på sjukhus, är min favorit bland julpremiärerna. Kärv feelgood.
Eller se de falsettsjungande jordekorrarna i ”Alvin och gänget 3”, för att efteråt enas i värmande hat mot DN-dårens tips. Detta enligt författaren Stig Claessons teori om hur man medlar i krig och kärleksbråk, man gör sig till ovän med bägge parter.
Vilken svartvit film är det som alla i amerikanska filmer ser på tv:n på julafton? Tror att det är han James Stewart som är med? Eller om det är Cary Grant? Vad handlar den om ?
V
”Livet är underbart” från 1946, i regi av Frank Capra, är en svår-emotståndlig sentimental klassiker. Allt har gått James Stewart emot och på själva julafton står han i begrepp att ta sitt liv. En ängel – den mycket alldagliga Clarence (Henry Travers) – ingriper och låter Stewart återse nyckelepisoder i livet, så att han förstår sin verkliga betydelse och sitt värde.
Fast under 2000-talet har Capras klassiker som tv-tradition fått konkurrens av den eventuellt ännu mer populära ”En julberättelse” (1983), en komedi som utspelar sig 1943, då nioåringen Ralphie är beredd att sälja sin själ för att få ett luftgevär i julklapp. Den var ingen succé då den kom men har blivit stor genom tv. I Europa finns den knappt på dvd, fast det är en av de bästa julkomedierna, värd att se bara för scenen där den besatta Ralphie klöser sig uppför rutschkanan till varuhustomten. Barn brukar inte skildras så desillusionerat i julfilmer.
Bästa doktorn, ska se julfilm i år. Vad rekommenderas, vilken är din favorit, stjärnan i din gran, kristyren på din pepparkaka, griljeringen på din skinka?
Julegris
Ah, en lyriker i frågelådan – äntligen! Jag möter alltid tvivlande ”skämtar du?”-leenden när jag säger att ”Mupparnas julsaga”, med Michael Caine som Scrooge, är en superb julfilm. Men se bara om ni kan låta bli att harkla er när Caine får se Bob Cratchits familj i sorg och kvider ”Nej, inte lille Tim!”.