Drygt två år har gått sedan Svenska Filminstitutet (SFI) skärpte sina stödregler och började jobba efter ledorden mer pengar till färre filmer – helst med erfaret filmfolk snarare än nybörjare.
Målet var att hjälpa en svensk filmbransch i kris, strategin gick ut på att inte skyffla pengar till underfinansierad film som inte klarade att nå vare sig konstnärlig eller publik framgång. Att minska antalet svenska produktionsbolag var också del av den nya linjen.
I samband med Göteborgs Filmfestival för en månad sedan konstaterade Svenska Filminstitutets vd Cissi Elwin att krismedicinen rått bot på situationen. Mer pengar till filmen har lett till större publik och uppmärksamhet kring svensk film på internationella estivaler har också fått sig en skjuts, enligt SFI.
Men bland flera av svenska filmproducenter finns en oro för att stödtröskeln höjts för mycket.
– Jag är rädd att det leder till ännu fler kommersiella filmer på bio, att det lekfulla försvinner och att filmerna blir fegare och tråkigare, säger Daniella Elmqvist Prah på Filmkreatörerna, som funnits i nära tolv år och producerat långfilmer som ”Made in Yugoslavia”.
Hon beskriver en situation där hon som producent i allt högre grad tvingas välja bort smala projekt, där finansieringen från såväl SFI som SVT blivit hårdare och det krävs att man själv har betydligt mer pengar att gå in med.
– Det kan inte små bolag, vi har inte det riskkapitalet. Man måste börja tänka mer kommersiellt, beklagar sig Daniella Elmqvist Prah.
John O Olsson på Giraff Film, bolaget bakom filmer som ”Järnets änglar” och tv-dramat ”Möbelhandlarens dotter”, tycker visserligen att det är bra att färre filmer får dela på stöden: ”40 filmer per år är för många för den svenska filmmarknaden, ungefär 25 vore bra”.
2007 och 2008 fick 14 filmer stöd per år.
– Men det är inte bra att satsa väldigt mycket pengar på få filmer. Jag är kritisk till att en film som ”Mammut” kan få kosta 70 miljoner kronor och få ett så stort stöd som 12 miljoner från SFI. Tänk så många lågbudgetfilmer som det gått bra för, som ”Fucking Åmål” och ”Änglagård”. Chansen att det kommer fler filmer av hög kvalitet som attraherar många blir större med fler filmer, säger John O Olsson.
Lars Blomgren på Filmlance International, bolaget bakom filmer som ”Patrik 1,5” ,”Hip Hip Hora” och ”Grabben i graven bredvid”, är positiv till de nya stödreglerna, som han tycker har höjt lägstanivå.
– Man ser att det börjar komma mycket bra film, med stora stöd i baken. Risken är väl att udda, chansartade projekt får svårt att komma fram. Även om jag tror att filmer som vår ”I taket lyser stjärnorna” och Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” kan bana väg för andra udda projekt, säger han.
Enligt Charlotta Denward, produktionsstödschef på Filminstitutet, är oron för att det ska bli för många kommersiella filmer i de nya reglernas spår obefogad:
– Snarare gäller tvärtom. Med stora stöd från oss blir utrymmet större för enskilda upphovsmän att våga saker, man behöver inte böja sig för kommersiella intressen.
Att stöden nu skulle vara vikta åt stora väletablerade filmproduktionsbolag är ett vida spritt missförstånd, enligt Charlotta Denward:
– Men för att söka stöd av oss ska du faktiskt vara professionell filmmakare. Detta är inte kommunala musikskolan. Det finns ytterst få pengar i dag till filmproduktion och det ska gå till den professionellt verksamma branschen. Men det kan också handla om Plattform med Ruben Östlund och Erik Hemmendorff, som gör små udda filmer på ett speciellt sätt.
Fjorton långfilmer per år har fått stöd sedan nya regler infördes. Är det tillräckligt många för bredden?
– Nej, det är för lite. Vi skulle kunna stödja 20–22 filmer om året men pengarna räcker inte. Kanske kan man prata om det nu när man ser att kvaliteten ökar men att det också blir ett problem med för få filmer, säger Charlotta Denward.
Var hittar man mer pengar?
– Staten skulle förstås kunna skjuta till en extraslant. Sedan tror jag på ett breddat filmavtal där dvd-branschen och internetssidan också är med. Tanken är ju att de som tjänar pengar på att visa film också ska vara med och betala pengar till nyproduktionen. I dag får vi ju bara pengar från biograferna.