Jag vill härmed uttrycka en ursäkt till Zell am See – där jag svårt påstruken bötfälldes för att ha låtit mitt vatten mot byns polishus. Jag skickar också ett förlåt mig till Palma Nova där jag klättrade på balkongerna och kräktes över palmerna. Till Las Palmas sänder jag ett senkommet erkännande – jag var en aktiv part i ett ölflaskkrig mellan de två hotellen på var sin sida av gatan.
Jag böjer mitt huvud i skam.
När charterresandet under tidigt 1980-tal exploderade var vi helt enkelt inte mogna att hantera exponeringen av rusdrycker sydvart. Vi var unga, bortskämda medborgare från en bortskämd stat som till alldeles nyligen hade stått på en åker sex dagar i veckan för att på kvällen den sjätte dagen supa skallen av oss på logloftet.
Drängfulla tog vi nu med oss seden dit vi kom, vi drog fram genom Europa, drog skam över Sverige och gjorde oss själva till åtlöje.
Sedan dess har svensken blivit bättre på att hantera alkohol – numera går det mer civiliserat till väga med drinkar i tjusiga barer, champagne som fördryck och bättre viner till maten. Vi har mognat.
Trodde jag.
Tills tv-året 2010 bryskt tog mig ur den missuppfattningen. Det visade sig inte präglas av tappa vikt-program, bygga om-serier, privatekonomi, kultur, natur eller andra vetenskaper. De mer omtalade programserierna under året har varit de dokusåpor och dokuserier där verklighetens folk gör verkligt svenska saker – korkar upp utav helvete.
Det är ett inte alldeles nytt tv-fenomen. Minns ”Big brother” – där var man dragen, du – minns ”Färjan” – hoppsan, vilken sjögång – titta på ”Paradise hotel” – så romantiskt med packade pojkar – men se framför allt på årets grand slam-vinnare i alko-tv: ”Kungarna av Tylösand”, det slutgiltiga beviset för att fyllan värmer svenskt bröst bäst. Och att när verkligheten ska regisseras i tv har sprit visat sig vara en betydande del av produktionens förbrukningsvaror.
Att medier exploaterar fyllbultar är förstås inte nytt över huvud taget, men det har förr handlat om konstnärer som tagit sig friheter – Dramatenskådespelare har kunnat halka omkring i både det ena och det andra runt Nybroplan inför pressens kamerasmatter – men då har det handlat om ett romantiserat, och imponerat, betraktande av konstnärens bottenlösa skräck att möta världen nykter, enär denne har skådat dämonerna i vitögat.
I Fyllan, eller Femman som den tv-kanal som står som avsändare för så gott som samtliga alkoholserier kallar sig, larvas det inte runt med kultur. Jag ska inte uttala mig om de konstnärliga ambitionerna hos deltagarna i ”Kungarna av Tylösand”, eller vilka dämoner de har kämpat mot, men något sådant har åtminstone inte fastnat på bandet. Bara pang-på-rödbetan-krökandet. Och det som följer i dess spår; reflexmässigt utlöst tömning av magsäcken via matstrupen och munhålan, som Nationalencyklopedin uttrycker det, bråk, missuppfattningar, åsidosättande av hygienen samt en svårkontrollerad köttslig kättja. Att göra sig till åtlöje, helt enkelt.
Så är detta av ondo?
Inte alls. Efter att ha tagit del av alkoholexplosionen i tv tänker sig sannolikt en eller annan medborgare för nästa gång det finns fri tillgång till sprit. Man kan förstås aldrig veta säkert, men det skulle kunna finnas de som inte gärna associeras med människorna i Tylösandsvillan, med det inträngande porträttet av killen som barfota stapplar runt på byns gator för att slutligen på huk kräkas i en privatport, eller med han som kastar upp i sitt eget ölglas på en uteservering, eller med det förälskade paret som under sitt tvåtimmarsjubileum inte ser någon annan utväg än att ligga med varandra framför tv-kamerorna.
Helt omöjligt är det inte att till och med landets nykterhetsrörelser för unga skänker Kanal 5 en tacksamhetens tanke. Inga kampanjer kring rusdryckernas förfall kunde vara effektivare än supasåporna. Och på nyåret verkar det komma mer vatten på nykterhetens kvarn då TV 4-gruppen åter är med i biraracet – ”Big brother” får nypremiär.
Tillsammans kanske de till och med format en hel generation som i framtiden vågar vägra drängfyllan – och slipper be utländska charterorter om ursäkt.