När rockfotografen Anton Corbijn träffade killarna i Joy Division första gången var det vinter, de frös, de hade alldeles för tunna kläder på sina magra kroppar och de rökte hela tiden.
- Det är den där lite kalla, ödsliga känslan jag ville återkalla när jag bestämde mig för att filmen måste vara i svartvitt. Det var så jag minns dem, sade den svartklädde Corbijn när han mötte publiken efter en känsloladdad, bejublad visning av "Control" i Cannes.
Den holländskfödde Anton Corbijn var fotograf på det brittiska musikmagasinet NME i slutet av 70-talet och plåtade Joy Division flera gånger, bland annat tog han den emblematiska bilden av bandet i tunnelbanan som blivit rockbildshistoria.
Den 18 maj 1980 hittades sångaren Ian Curtis död, bara 23 år gammal. Med utgångspunkt i änkan Deborah Curtis bok "Touching from a Distance" skildrar Anton Corbijn Ian Curtis plågsamma väg mot självmordet: prestationsångesten, de ständiga epilepsianfallen och kärlekskrisen när han förälskade sig i den belgiska journalisten Annick Honoré.
Efter Curtis död bytte bandet namn till New Order och Bernard Sumner blev sångare. Sumner har flugit in till Cannes för att hjälpa Corbijn med lanseringen. För den före detta Joy Division-medlemmen var det smärtsamt att gräva upp det gamla traumat. Det dröjde tre månader innan den timide popstjärnan från Salford utanför Manchester orkade läsa manuset.
- Filmen fångar alla personer på ett förvånansvärt träffande sätt, den är verklighetstrogen och speglar allas synvinkel på ett rättvist sätt. Även om det också är plågsamt att gräva upp det förflutna, säger Bernard Sumner på en solig terrass ovanpå Jimmyz Casino i Cannes.
Han är en grånande popstjärna med snygga designerglasögon, beige chinosbyxor och trivselvikt.
- "Control" hjälpte mig också att förstå Debbies situation, då för tiden mindes jag henne som en missnöjd och gnatig fru, säger Sumner som härbärgerade Ian Curtis hemma hos sig under sångarens sista tid i livet.
Bernard Sumner har inget till övers för dödskulten inom rockvärlden och dess mytologisering av de unga som dör för tidigt: Kurt Cobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin.
- Jag känner bara avsmak. Självmord är en hemsk våldshandling: inte bara mot dig själv utan också mot folk som älskar dig. Vi var arga på Ian - men filmen förklarar varför han inte orkade leva längre.
- Men det är lätt att sitta här i Cannes med fria drinkar, partyn och middagar, så jag dömer ingen, eftersom jag inte är i deras situation. Men det är mycket sorgligt.
Men "Control" har också gott om humoristiska ögonblick, som när Ian Curtis får sitt första epilepsianfall under en spelning och tröstas med orden: "Det skulle kunna vara värre, du skulle kunna vara sångare i The Fall." Ironiskt nog spelade huvudrollsinnehavaren Sam Riley en liten roll som just The Fall-sångaren Mark E Smith i Michael Winterbottoms "24 Hour Party People" om Manchesterscenen från punkens födelse till acid-erans död.
Sam Riley är ett av årets festivalfynd. Till vardags brukar han vika skjortor på ett lager i Leeds när han inte spelar i bandet 10 000 Things.
När Ian Curtis hängde sig själv var Joy Division på gränsen till det riktigt stora genombrottet. Efter flera hundår på små klubbar i norra England hade bandet planerat för sin USA-turné.
- Vi betalade nästan för att få spela. En gång minns jag att vi gjorde en räd mot en punkklubb och pluggade in våra grejer i ett eluttag och började spela, fast vi inte var bokade.
Bernard Sumner minns det som en mycket naiv tid då många trodde att bandet var nazister eftersom de uppkallade bandet efter nazisternas bordell.
- Det var jag som hittade på namnet. Och så här i efterhand ångrar jag det, säger Bernard Sumner lite generat.
Attityden inspirerades av Sex Pistols som gjorde den legendariska spelningen på Lesser Free Trade Hall i Manchester 1976 och gjorde stort intryck på Joy Divisionmedlemmarna.
- Många trodde att vi var pro-nazister, men i själva verket var vi mer åt det socialistiska hållet, vi delade på allt. Vi var unga och ville chockera med smaklösheter, men jag är ledsen om jag förolämpat folk. Men "Hookies" (basisten Peter Hook) förslag till bandnamn var ännu värre - Slaves of Venus, säger Sumner och skrattar.
När New Order bildades tog de genast beslutet att inte spela några Joy Division-låtar.
- Det var lite naivt av oss eftersom det var svårt nog som det var. Så det blev underbart när New Order väl tog beslutet att spela Joy Division-låtar. Låtarna är enkla men dödligt effektiva.