”Det här är första våningen. Den måste vara stabil”, säger Hiram, elev i klass 9a i Mikaelskolan i Örebro.
Hiram är en av de unga stjärnorna i SVT:s nya dokusåpa om skolan. Han och flera av hans kompisar uttrycker sin olust över den oreda som råder i klassen. De vill ha ordning. De vill lära sig. Men så snart klockan har ringt in bryter kaos ut. De är själva med och skapar detta kaos. De vill och vill ändå inte.
Den unga lärare som undervisar i naturkunskap står ängslig och handfallen inför klassen. Hennes röst darrar, hon ser gråtfärdig ut. Hon är övertygad om att det ska bli problem. Eleverna kommer att tycka att det hon ska lära dem är urtrist.
Den ännu yngre matteläraren har högre tankar om sig själv. Jag är bra och kommer att bli bättre, säger han. Men han är tydligen inte bra på att förmedla kunskaper till eleverna. Hur kan ni få 8.000 delat med 2.000 att bli 4.000? utropar han upprört.
Så kommer räddningen. Tre ”stjärnpedagoger” intar scenen. De heter Gunilla, Stavros och Thomas.
Idén är i huvudsak densamma som i det förra Klass 9a som sändes våren 2008. Då gällde det Johannesskolan i Malmö, nu en skola i Örebro. Då var det ett helt lärarlag som övertog undervisningen under höstterminen. Nu är det bara Gunilla, Stavros och Thomas. De båda första var med förra gången; Thomas är vad jag vet ny. De ska gå in och hjälpa sina kolleger. De ska ”coacha” dem, som det heter med ett motbjudande ord.
Det är ganska hårdhänt regi. Den osäkra NO-läraren får lära sig ett nytt kroppsspråk och ett nytt sätt att tala till eleverna. Gunilla krossar mattelärarens stora ego genom en iskall avhyvling; han är tillintetgjord, ”kränkt”, säger han själv. Sen får han hjälp att finna en bättre väg i sin undervisning.
Elevernas kunskapsstandard är usel, ”värre än vi kunnat föreställa oss”, säger Gunilla och Stavros, precis som de sa i förra serien. Expertlärarna beslutar sig för att ta över under en tid för att visa hur en slipsten ska dras. Hoppet tänds åter, tjattret i klassen tystnar. Just som för tre år sedan.
2008 års Klass 9a blev föremål för stort publikintresse och många dräpande kommentarer. När fick svenska lärare senast så stora resurser till sitt förfogande? hette det. Och hur sporrade det inte eleverna att få sola sig i tv-kamerornas glans?
Samma invändningar kan göras nu. Samtidigt är lärarrollen mycket mer i fokus i den nya serien, eller rättare sagt samspelet mellan lärare och elev, och det är en vinning.
Thomas talar om social kompetens. Uttrycket ”social kompetens” luktar byråkratprosa; men det han menar är viktigt. Läraren måste kunna väcka elevens förtroende och intresse.
Men det viktigaste som serien visar sägs inte (eller åtminstone inte i de program som släppts för förhandsvisning). Här är tittaren hänvisad till sitt eget omdöme. Alla undersökningar om skolresultat visar att elever från miljöer som kallas ”studieovana” når sämre resultat. Underklassens barn har en svårare väg genom skolan än andra, ja än deras äldre kamrater för tio eller trettio år sedan. En växande segregation i samhället leder till en växande segregation i skolan.
Men skolan borde vara en motvikt! En klass i Mikaelskolan fick bli en sådan motvikt under en enda termin, tack vare tv-kameror och stjärnpedagoger. Tv-kameror kan inte spela överallt i klassrummen. Men de bästa lärarna och de största resurserna borde finnas där i utkanterna, konstant.
Hirams ord om skolan som den första våningen i livets höghus är slående sann. Kanske är han en blivande stjärnpedagog?
”Klass 9A” sänds i kväll på SVT 1 kl. 20.00.