Fjorton biofilmer – varav tre komedier, fyra dokumentärer, tre thriller/action. Fyra filmer har regisserats av kvinnor varav tre har gjorts utan stöd av Svenska filminstitutet, SFI. Se där den svenska filmvåren som presenterades på Filmhuset i går.
En har redan haft Sverigepremiär: Hamiltonfilmen ”I nationens intresse”, som bara på några dagar har setts av 110 000 personer. Andra filmer har hunnit visas på internationella filmfestivaler (och även belönats där), och når nu svenska biografer.
Den stora boomen för svensk film utomlands drar ett intresse för Skandinavien som borde utnyttjas bättre, menade i går flera regissörer och producenter, och SFI:s vd Anna Serner pekade på den stora skillnaden i statligt stöd mellan Sverige och våra grannländer, allt med en tydlig känga till regeringen.
En av de filmer som har rönt uppmärksamhet utomlands är ”Avalon”, i regi av Axel Petersen. Filmen handlar om den avdankade festfixaren Janne som ska starta nattklubb i Båstad, men där allt inte går riktigt som tänkt. Huvudrollen har specialskrivits för Johannes Brost (han medgav att han kände igen sig i sin festande, inte alltigenom seriöse karaktär), som lovordades i den inflytelserika, amerikanska filmtidningen Variety. ”Avalon” utnämndes till bästa långfilmsdebut på filmfestivalen i Toronto i höstas.
– Det är förstås jättekul. Första gången jag såg filmen tyckte jag att den var märklig, Vi hade filmat enormt mycket och Axel (Petersen) hade kunnat klippa den på helt andra sätt – mer humoristiskt, eller mer actionfyllt. Men han valde att göra det mer som drama, sa Brost efter pressträffen.
Starka reaktioner har också Gabriella Bier fått för sin dokumentärfilm ”Love during wartime”, en Romeo och Julia-historia om en palestinsk man och en israelisk kvinna. Arbetet med filmen har pågått i nio år (!) och under tiden även resulterat i en radiodokumentär om ett annat par, som av säkerhetsskäl valde att hoppa av filmprojektet, men som anonyma medverkar i radio.
Liksom flera dokumentärfilmer når ”Love during wartime” biograferna direkt via produktionsbolaget, utan särskild distributör. Flera filmproducenter menar att dagens system inte alls passar dokumentärer eller mindre filmer, och väljer att ta saken i egna händer. Man sneglar också på USA, där direktkontakt mellan enskilda biografer och producenter inte alls är ovanlig.
Bland vårens dokumentärer finns också ”Alla vilda”, där författaren Birgitta Stenberg reser runt och söker upp gamla älskare och älskarinnor (ovanlig inte minst för att man hör damer 75+ fråga varandra ”jaha, och vem ligger du med nu för tiden?”); Fredrik Gerttens uppföljare till den omtalade banandokumentären från 2009 och Ewa Cederstams berättelse om en våldtäkt.
Helt andra stämningar finns i komedier som ”Kvarteret Skatan reser till Laholm”, ”En gång i Phuket”, och i familjefilmen ”Sean Banan inuti Seanfrika”, där Kikki Danielsson och Dr Alban gör karikerade versioner av sig själva.
– Jag är den kloka kvinnan som ständigt är förbannad och har en tid att passa, sa Kikki Danielsson i svart hatt, bredvid en Dr Alban i jacka med guldblänkande axelklaffar.
För barn är också ”Isdraken”, baserad på Mikael Engströms Augustnominerade bok med samma namn, en film som fått stöd av SFI:s långfilms-, inte barnkonsulenter.
Och där barnfilmen tidigare var svensk films exportframgång, bärs den rollen numera av deckar –och thrillergenren. Utöver Hamiltonaction har Liza Marklunds böcker har filmats, varav en för stor duk: ”Nobels testamente”. Rollen som reportern Annika Bengtzon görs av Malin Crépin.
En politisk thriller är ”En fiende värd att dö för” med manus och regi av Peter Dalle, om ett fartyg vid Svalbard vid andra världskrigets utbrott. På dramasidan märks ”Katinkas kalas”, ett klassdrama om en sommarsammankomst där en oväntad gäst förbryllar de unga välsituerade, som inte vet hur de ska tackla blondinen de plötsligt fått vid sitt bord. Regissör och manusförfattare är Levan Akin, som också gjort SVT-aktuella ”Äkta människor”, som DN skrev om i går.