Svenske Patrik Eklund tog hem kritikerveckans pris i Cannes med sin kortfilm ”Slitage”. Pristagaren trodde knappt att han vunnit. På fredagen togs priset för bästa kortfilm emot av en ranglig trettioåring från Arvidsjaur.
Patrik Eklunds ”Slitage” var bäst, tyckte juryn. Eklund är möjligen ännu vid denna tidnings pressläggning inte fullkomligt säker på att det är sant. Beskedet, först på telefon, kändes som om det kunde vara fel uppfattat:
– Jag tänkte ”Sa han verkligen det?”. Sen kom jag på att han var ganska tydlig, egentligen, säger Patrik Eklund.
Humoristiska ”Slitage” brukar Eklund beskriva som en film ”om två grannar och en absurd förfrågan”. Det är en liten berättelse som vindlar sig fram, man får nästan berätta allt eller inget när man ska ge en bild av den.
Vad kan juryn ha fallit för?
– Jag tror att det är balansgången mellan humorn och svärtan. Det är en komedi och Svante Grundberg, i filmsammanhang känd från ”Göta kanal”-filmerna, dyker upp som lagom avslappnad snickare. Men när ett par (Anki Larsson och Jacob Nordenson), vars samliv och hus sett bättre dagar, får det där oväntade förslaget från en handikappad granne (Daniel Rudstedt), kan det kännas lite pinsamt.
– Det blir lite obekväm stämning, vilket jag gillar.
”Slitage” är Eklunds andra kortfilm i Cannes, för två år sedan var han här med ”Situation Frank”. ”Slitage” filmades i Luleå, nu är Patrik Eklund alldeles nyinflyttad i Stockholm. Filmintresset tog verklig fart när han började redigera filmer på ungdomsgården.
– Förut när man gjorde, typ, skateboardfilmer klippte man i kameran. Det här gav en en chans att kunna lägga till lite musik och så. Jag gillade hela den processen.
I Cannes har det varit som det ska för filmregissörer: hektiskt. Priset kan vara välkommet stöd till självförtroendet, kan man tänka, när Eklund nu sitter och kommer i gång med ett manus för Bob Film som producerade ”Ping pong kingen” (2008).
Han vill inte säga vad det handlar om:
– Det är väldigt mycket i början. Och det brukar bli lite tvära kast när man skriver manus.
Som med ”Slitage”. Den börjar med en mittscen från ett förkastat manus, filmades i lugn takt tills filmen i ofärdigt skick antogs till tävlan, varpå den avslutades i rasande fart, och fick en förbryllande titel som var den sista som var kvar på en lång lista på förkastade förslag – ”en typisk sistaminutenkatastrof”.
Det gick ju bra.