Javier Bardem, som gjort samma resa med framgång, har jämfört Oscarsjakten med en presidentvalskampanj. Nu är det Tomas Alfredsons tur att vara på kampanjtåg.
– Man åker runt till Ampasmedlemmar och har frågestunder efter filmvisningar och sedan pratar man med folk. Det är ett slags diplomatiskt spel, säger Alfredson.
Han deltar motvilligt.
– Många etablerade filmregissörer och skådespelare gör allt för detta. Det betyder så mycket finansiellt för nästa projekt, men jag känner att det är en sorts spel som tar fram tråkiga sidor i min fåfänga och som jag inte gärna bekantar mig med.
Han sitter tyst i hotellsvitens soffa en stund.
– Men jag skulle bli väldigt glad om Gary Oldman fick en Oscarsnominering för jag tycker att han har gjort ett fantastisk jävla jobb som Smiley i filmen och det har han gjort under hela sin karriär. Det är helt sjukt att Gary aldrig vunnit en Oscar.
– För egen räkning tänker jag ”Om jag skulle få en sådan en gång kanske det inte måste vara nu. Den kan jag få när jag är gammal och grå och behöver lite uppmuntran. När jag är gammal som Gary.”
Enligt branschtidningen Variety är Tomas Alfredsons uppföljare till världsgenombrottet ”Låt den rätte komma in” en av årets stora Oscarsfavoriter.
Svårflörtade brittiska filmrecensenter har gett ”Tinker, tailor, soldier, spy” toppbetyg. Samma dag som vi ses i London är brittiska tidningar rejält upprörda över att ”Englands bidrag” inte har fått en enda Golden globe-nominering, ofta ett dåligt tecken inför Oscar. Det säger mycket om Tomas Alfredsons bedrift.
Han har valt det mest brittiska av ämnen, spioner i drottningens tjänst, men ingen i England betraktar det som en svensk film. Filmens producent, brittiska Working titles Tim Bevan, valde också Alfredson just för att han ville ha en regissör som var lika mån om detaljer som en brottsplatsundersökare. Alfredson tror att barndomens tv-tittande hjälpte honom att fånga det kalla krigets gråbruna London.
– Det engelska har jag väl med mig ganska mycket från min barndom. Jag var här mycket som barn och i tonåren, men sedan tror jag också att all förbannad brittisk tv som jag såg på 70-talet har hjälpt mig. Det fick man med bröstmjölken på något sätt, den där dystra ”Familjen Ashton” och allt vad de hette. ”Upstairs, downstairs” (”Herrskap och tjänstefolk”) och sådant. Allt det gråbruna som genomsyrar filmen. Det kommer väldigt mycket från just de visuella intrycken.
”Tinker, tailor, soldier, spy” är Alfredsons första utländska storproduktion. Han tog med sig svenska klipparen Dino Jonsäter och fotografen Hoyte van Hoytema från ”Låt den rätte komma in” till England för att inte tappa fotfästet när han fick större budget och fler medarbetare.
Det filmtekniska var aldrig ett orosmoment för Alfredson. Inte heller arbetet med brittiska stjärnskådespelare som Colin Firth och John Hurt. Däremot var alla kulturella koder i Storbritannien en större utmaning.
– Framför allt var det skitsvårt att knäcka koderna med språket. Att språket signalerar klass och att man placerar folk klassmässigt. I Sverige är det oftast en fråga om geografi hur man talar. Den grejen är jävligt klurig. Det fick jag bara acceptera och be om hjälp. Jag sa till alla: ”Ni får tänka på att jag inte kan det här.” Samtidigt är filmen inte i första hand en skildring av det typiskt brittiska. Det är en skildring av lojalitet och priset soldaterna i det kalla kriget fick betala.
Vad intresserade dig med det?
– Soldater i ett varmt krig tågar sida vid sida mot en väldigt definierad fiende, men de här soldaterna i kalla kriget levde i en värld där alla var potentiella fiender och där lögnen var en del av vardagen. Lögnen var något du behövde kunna använda på ett övertygande sätt. Du uppmanades att inte lita på någon och blev tillsagd att till och med misstänka dina familjemedlemmar.
I en av filmens många nyckelscener säger en tidigare MI6-spion till Smiley ”I don’t know about you George, but I’m feeling…”
– Seriously underfucked! fyller Alfredson i och skrattar.
Ja. Är det vad filmen handlar om, svek och ensamma människor som är ”seriously underfucked”?
– Ja, Jag tyckte det var intressant att allt som liknar äkta närhet var livsfarligt för de här människorna. Spelad närhet och påstådd närhet betraktades däremot som något som kunde vara användbart. Just spiondelen och kalla kriget är egentligen bara en tacksam kuliss för att berätta om mellanmänskliga relationer. Jag ville hellre göra något väldigt känslomässigt än att fördjupa mig i politik och de öst-västliga relationerna. Det är som Shakespeare. Han skrev inte Hamlet för att han ville berätta om dansk monarki utan för att han var intresserad av mellanmänskliga relationer.
The Guardians recensent jämförde dina spioner med levande döda i ett försök att göra en koppling till vampyrer och ”Låt den rätte komma in”.
Tomas Alfredson skrattar. Han tycker inte att liknelsen håller.
Han känner dock ett släktskap med både MI6-spionerna och vampyrerna i hans två senaste succéfilmer.
– Jag tror att jag har någon form av känsla av att min utsida är annorlunda än min insida. Det är säkert världens vanligaste sak att känna, men det är ett av grundincitamenten till mitt uttrycksbehov. Jag tycker inte att jag ser ut som jag känner mig. Eller att jag uppfattas av omvärlden som jag känner mig. Det är min motor till att i stället vilja uttrycka mig i filmer och i tv-program.
– Människorna som skildras i både ”Låt den rätte komma in” och ”Tinker, tailor, soldier, spy” går och bär på samma inre tryck som jag.
John le Carré har tidigare jämfört filmatiseringar av hans böcker med att göra en köttbuljong av en ko. Nu är författaren i stället Alfredsons största fan.
le Carré, med förflutet som spion, fanns hela tiden tillgänglig på telefon för råd. För Alfredson var det en välsignelse. Det märks att Alfredson älskar hur le Carré brydde sig om små detaljer.
– Han var jävligt kinkig med detaljer. En typisk sak han kunde säga var: ”En sådan där penna skulle man aldrig använda. Var har ni fått det där ifrån?” Eller: ”Du har inte en skylt ovanför dörren där det står Johansson. Det står XYZ234.” Jag testade nästan alla tillägg och förändringar på honom. Han är väldigt uppriktig och sa direkt om det var något knasigt. Samtidigt var det viktigare att känslan var rätt än att allt var identiskt med hur det såg ut.
Var det svårt att få Gary Oldman att ta rollen som George Smiley, en roll som sir Alec Guinness gjort till sin egen genom den klassiska tv-serien på 70-talet?
– Allvarligt talat, det var nästan omöjligt att komma fram till vem fan vi skulle fråga. Den här rollen är belastad av Alec Guinness spöke. Jag var tvungen att hitta någon som var annorlunda, men som ändå speglade samma rollfigur. Det var nära att vi gav upp. Vi kom inte på vem som skulle göra det. Jag är glad nu att det inte blev någon som var associerad med liknande roller. Det är väldigt lätt att tänka sig Anthony Hopkins som Smiley. Men då tänkte jag att han är för nära originalet Alec Guinness. Jag ville ha en skådespelare som har en helt annan katalog av roller bakom sig.
Varför blev det Gary Oldman?
– Gary är som en schweizisk armékniv för skådespeleri, men just den här lilla delen i armékniven som han visar upp i ”Tinker tailor, soldier spy” har han inte vecklat ut tidigare. Det här är en väldigt naken roll jämfört med alla svulstiga karaktärer han gjort tidigare. Han måste arbeta med oerhört små medel och uttryck i filmen. I böckerna beskrivs Smiley som någon man omedelbart glömmer, vilket egentligen är en kontradiktion för en huvudgestalt i en film.
Tackade han ja direkt?
– Nej, han tvekade en stund. Han var inte säker på om han skulle räcka till. Han vågade inte ta sig an en så belastad roll där en tidigare rollgestaltning varit så hyllad innan.
– Jag tror att Gary var livrädd de sista två veckorna innan vi satte i gång.
Om Tomas Alfredson och John le Carré båda är kända för att lägga mycket tid på detaljer så fann de sin like i Gary Oldman. Veckorna innan filminspelningen försvann Gary Oldman plötsligt på jakt på de perfekta glasögonen för Smiley. Han hittade dem till sist i Miami i USA.
– Han började noja in på de här glasögonen. Jag vet inte hur många han prövade. Han bytte fram och tillbaka. Jag tror inte han hade bestämt sig förrän tre dagar innan inspelningen startade. Efter ett tag fick jag släppa det. Det spelade ingen roll vad jag sa, han skickade ändå nya bilder hela tiden ”Vad tycker du om de här?” och ”Vad tycker du om de här?”
Tänkte du någon gång ”Gary Oldman kommer aldrig tillbaka”?
– Till slut sa jag bara ”Han får ta vilka jävla glasögon som helst bara karljäveln kommer så vi får komma i gång.”
Hur länge pågick det?
– Flera veckor. Men jag förstår honom samtidigt. Ett par glasögon kan vara lika viktiga som ett stort jävla filmbygge. Du sätter i princip en möbel i ansiktet på en huvudrollsinnehavare.
”Tinker, tailor, soldier, spy” är en spionthriller utan stora uppseendeväckande actionscener. Lite överraskande visar de första publikundersökningarna i USA att många unga, som växt upp med ett bioutbud som består av ”Transformers”- och ”Mission Impossible”-uppföljare, upptäckt filmen.
Jag är så fördomsfull att jag tänkte att biobesökarna framför allt skulle vara …
– Gamla människor.
Ja, och att det skulle vara svårt att locka biobesökare i USA till en så smart film där spänningen kommer från att mycket inte är uttalat.
– Ja, men det är svårt i USA. Jag tror inte man kan visa den var som helst. Vi har valt rätt orter som New York, Los Angeles, Boston, San Francisco och Seattle. Men filmen går för fulla hus och ska upp på 800 biografer. Den har fått otroligt fina recensioner, men visst, det är många i USA som säger att den är knepig. Men det är väl okej. Det behöver inte vara en negativ sak att något är komplicerat, speciellt i en kultur som hyllar det begripliga.
Alfredson ler.
– En kompis har en helt fantastisk amerikansk chipspåse där det står: ”Öppna påsen. Ät chipsen. Ät inte påsen.”
Alfredson gapskrattar åt att chipspåsen är raka motsatsen till hans film.
– Det finns aldrig något mellan raderna i USA, säger han.
Alfredson ska vidare till ett möte på skräddargatan Savile Row.
I ett annat rum sitter en hel stab av pr-människor med en tidig version av den kommande dvd-boxen av filmen. Naturligtvis har den ett lönnfack. Boxen ser ut som en perfekt julklapp till medlemmarna i Oscarsjuryn.