Klaus Härös "Den nya människan" vill ge upprättelse åt de tiotusentals kvinnor som tvångssteriliserades i Sverige under 1900-talets sociala ingenjörsbygge.

- Det var ett inre raskrig. Jag hoppas att filmen kan bidra till att denna mörka del av den svenska historien kommer in i skolböckerna. Tvångssteriliseringarna drabbade inte bara utvecklingsstörda, utan också många vanliga tjejer som fick en diffus stämpel som "sinnesslö", säger manusförfattaren Kjell Sundstedt som gästar Göteborgs filmfestival.

I fredags kväll fick "Den nya människan" äran att öppna den 30-årsjubilerande festivalen. Filmen utgår från det verkliga öde som drabbade delar av Kjell Sundstedts släkt. Sex av hans mammas syskon placerades på "sinnesslöanstalter" när de blev moderlösa, varav tre tvångssteriliserades. Detta var en direkt produkt av den sociala ingenjörskonst som skulle skapa ett modernt, rationellt samhälle genom att utrota fattigdom och "social missanpassning".

Mellan åren 1935 och mitten av 1970-talet gjordes cirka 30 000 tvångssteriliseringar i Sverige. Bara Nazi-Tyskland genomförde fler. "Den nya människan" lär väcka nytt liv i den debatt som blossade upp efter Maceij Zarembas artiklar i DN för tio år sedan.

För regissören Klaus Härö, som tidigare gjorde "Den bästa av mödrar" om finska krigsbarn i Sverige, låg den största utmaningen i att skapa en gripande historia och inte göra stel pamflettfilm. Under arbetet ägnade han stor tid med att försöka förstå filmens "bad guy", Dr Berg (Tobias Aspelin), en steriliseringsivrare som strävar efter det rena och ädla.

- Jag tror att vi alla måste rannsaka oss själva. Även om vi i dag tycker att det är fullständigt oförsvarligt så måste vi försöka förstå vägen dit. Det fanns en bred politisk enighet bakom steriliseringslagarna och en god vilja bakom idéerna - att minska fattigdom och lidande, säger Klaus Härö.

Julia Högberg, som spelar huvudpersonen Gertrude, beskriver filminspelningen som ett "uppvaknande".

- För mig som aldrig har läst om detta i skolböckerna var det ett uppvaknande. Efter de första sorgkänslorna, kände jag en stark ansvarskänsla. Jag vill ge dessa tjejer en röst och en plats som de inte fick då, säger Julia Högberg.

Kjell Sundstedt ser filmen som en hämnd för de oförrätter som drabbade oskyldiga unga människor på grund av "rashygieniska idéer, förmätna goda avsikter och ren snålhet". Medan filmen når biopubliken håller han på att skriva en bok i samma ämne. Sundstedt menar att de rashygieniska idéer som låg bakom tvångssteriliseringarna ekar i dagens genforskning.

- Som ni ser så är jag svårt synskadad, men jag skulle nog ändå inte vilja att genforskningen ska ändra på detta. Jag tror att det finns något bra med den defekta människan, säger Kjell Sundstedt.