I Cilla Rörbys tillfälliga kontor/ateljé/förråd är det trångt. Det står stora plastväskor fyllda med kläder på golvet bredvid ett par ingångna grå Birkenstocksandaler, en hylla är full med skor och på rad efter rad av stänger hänger kläder av olika sorter. En vägg är täckt med bilder av tomma kontorsmiljöer och inspelningsplatser, på en annan är rader av skådespelaransikten uppsatta.
I ett angränsande rum finns en stor spegel och en massa smink. Allt arbete som pågår här, precis bredvid Slottet i Stockholm, handlar om en sak - filminspelningen av Stieg Larssons Millenniumböcker. Närmare bestämt vad Noomi Rapace och Michael Nyqvist ska ha på sig i rollerna som Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.
- Med Noomi hade vi en rätt lång provning, vi hade lite svårt att hitta exakt. Det är många som har läst böckerna, men samtidigt vill man göra det lite oväntat, lite lagom, säger Rörby.
Denise Östholm håller till i ett gigantiskt vitmålat rum vid S:t Eriksbron. Det är en före detta fotostudio, numera kontor för ett produktionsbolag där hon jobbar i tillfällig brist på egen lokal. I våras avslutade Östholm arbetet som kostymör på Lukas Moodyssons "Mammut", nu håller hon på med en reklamfilm.
- Jag försöker ofta vara så tidlös som möjligt i det jag spelar in, det tycker jag ger historien något mer, det blir intressantare att titta på, säger hon.
Det finns otaliga reportage om hur film påverkat modet; Annie Halls herrskjortor, läderrockarna i "Matrix", Audrey Hepburns Givenchyklänning i "Frukost på Tiffany's", Catherine Deneuves platta skor från Roger Vivier i "Dagfjärilen" nämns ofta. Men det är inte ofta någon svensk motsvarighet dyker upp. Ser man tillbaka finns det mycket kostymfantasi i svensk film: Hasse och Tage, allt Marie-Louise Ekman gjort, till och med "Sällskapsresan" fick en absurdistisk ton av Denise Grünsteins kostym. Nu för tiden är det betydligt tunnare, svensk nutida filmkostym känns lite undanskuffad, bortglömd och nedvärderad. Och väldigt långt borta från det "moderiktiga" Sverige som fått så mycket uppmärksamhet.
- Det är verkligen två olika världar, säger Denise Östholm. Jag vet ingen som jobbar både med film och mode, och det är verkligen konstigt.
De vattentäta skotten verkar åt båda hållen, enligt Östholm har inget svenskt modeföretag visat intresse för att ha med sina kläder i filmerna hon arbetat med. Så kanske borde den svenska filmbranschen, som ju sett bättre dagar, utnyttja det blomstrande intresset för svenskt mode.
Cilla Rörby säger i sin tur att hon kräks på en viss "svensk touch", något lite halvdant trist:
- Jag menar inte alls att det måste vara färgsprakande, men ibland tas det inte ut några svängar alls. Över huvud taget. Jag tycker inte man behöver vara rädd för att ha jättetydliga karaktärer ibland. När man berättar en historia på två timmar och du ser karaktären i bild första gången måste du få en känsla för vem det är.
- Alla har förutfattade meningar. Vare sig man är intresserad av kläder eller inte handlar ju film bara om yta. Och om karaktären är med i tio scener är det jävligt viktigt att man snabbt fattar att det till exempel är ett pucko från Hudiksvall.
Både Östholm och Rörby har varit inblandade i några av de senaste årens bästa svenska filmer och teve-serier. Cilla Rörby samarbetade med regissören Mikael Marcimain i "Lasermannen" och "Upp till kamp" och säger att hon tycker det är lättare att göra kostym som inte är helt nutida.
- Då är det ingen som riktigt har ett förhållningssätt till kläderna. Är det nutid så säger folk att "de där jeansen är fula, kan inte jag få ett par från Acne i stället?"
- Med "Lasermannen" som utspelar sig under slutet av åttiotalet och fram till -92, kunde skådespelarna acceptera att byxorna var fula för att det är en annan tid. Då kan det till och med sitta lite obekvämt som det gjorde på vissa stackare i "Upp till kamp", såna riktiga jävla pungbrallor.
Denise Östholm har inte lockats av den historiska kostymfilmen, hon tycker det är roligare att gå utanför Sveriges gränser i stället som hon gjort tillsammans med Lukas Moodysson i både "Mammut" och "Lilja 4-ever". Samtidigt är hon lite uppgiven över allt soppkokande på spikar, som när hon skulle göra lyx av budget i "Darling".
- Johan Kling som har skrivit och regisserat, hade en väldigt utkristalliserad bild av hur han ville att karaktärerna skulle se ut. Han är intresserad av kläder också, ville använda det i filmen. Men det går inte att göra "rik" när det inte finns några pengar.
- Nu känns det som om jag adderade någonting till det ändå, att det blev tydligare att den världen kanske inte är så väldigt dyr, att karaktärerna mer vill se ut som de har mycket pengar.
För en vecka sedan auktionerade Dramaten ut ett antal kostymer på Bukowskis. Det var idel siden, sammet och konstfärdiga broderier. En klänning skulle enligt uppgift ha kostat runt 150.000 kronor att tillverka. Cilla Rörby muttrar att det är mer än hon får för en hel långfilm. Sedan går hon ner i källaren och börjar sorteratvätt.
- Vi brukar skämta om det - ser man att det är dåliga kläder i en film är det dåligt lir.
- Men samtidigt måste man göra vissa val. Jag har till exempel två mc-killar i Millenniumfilmerna som måste se ut på ett visst sätt. Problemet är bara att en av dem ska bli skjuten i foten, vilket gör att jag måste ha fler än ett par likadana skor. Då kanske jag inte kan använda exakt de jag ville ha. Så ibland måste man göra avkall på vissa karaktärsdrag.
En alltför vit skjorta åker direkt från tvättmaskinen ner i ett färgbad som gör den lätt gulnad. Någon ska ha på sig den på inspelningen i natt och den får inte se så ny ut.
- Jag löser ändå det mesta på något mystiskt sätt. Men det är på bekostnad av min fritid. Jag har jobbat i rätt många år med kånkande och letande i mögliga gamla klädbingar. Men fan vad snyggt det blir när man hittar rätt grejer! Man får inte vara kinkig och knusslig, det här är så oglamouröst så det finns inte.
Det är märkligt tyst om alla dessa kvinnor som haft betydande makt över bilden av svensk film. Kostymtecknaren Magó är det stora undantaget, men han var också man i ett riktigt kvinnoyrke.
För egentligen borde väl kostymöryrket vara högt aktat. Förutom att välja kläder, köpa kläder, tvätta kläder, sy kläder och patinera kläder ska kostymören agera psykolog i början av en inspelning, hålla skådespelare på gott humör och få dem att hitta fram till sin karaktär.
- Det tror jag verkligen har att göra med att det inte har så hög status, säger Denise Östholm. En elektriker har mycket lättare att ställa krav på arvode och övertidspengar, och få vara jobbiga och ta tid på sig. Jag får ofta känslan att kostymavdelningen ses som någon som fixar lite fika också. Det har varit väldigt lågprioriterat, inget som förknippas med något kreativt. Typ "det kan vem som helst göra, det är väl bara att gå och köpa ett par byxor".