Det är något som har gått i stå med det svenska novellfilmsprojektet; Svenska Filminstitutets och Sveriges Televisions stolta, fina satsning på ung (?) svensk film. Visst är det lätt att sitta utanför och veta bäst, men nu är det nästan full hand när det gäller Finn Fem Fel.
Det mesta har gått snett.
Det finns en gammal sanning om filmkritiken - och kritikerna av svensk film i allmänhet (bloggare, insändare, biobesökare, nätkritiker). Inom filmbranschen är besser wisseriet mer utbrett än inom alla andra konstarter. Ett åsiktsjonglerande som absolut alla kan, och tar, del av. Ta Guldbaggejuryn som bra exempel, politiskt korrekt, juryplatserna jämnt fördelad över branschen. Ingen skulle någonsin våga utse en jury utifrån kompetens - nej, representativ rättvisa råder. Utfallet slutar i en mittfåra, så välplöjd att den kan ta medalj i plöjnings-VM.
Det finns med andra ord vissa risker också med kritiken, den rör sig i cykler: Ena året är alla överens om att regissörerna är för usla, året därpå är det manusen som är värdelösa, året därefter saknas det vettiga producenter. "Varför finns det inga formexperiment"? "Varför finns det inga bra kommersiella idéer"? Allt i samma utandning.
Filmbranschen har en sagolik förmåga att ofta springa åt samma håll, inom alla segment av branschen. Och alla är skyldiga. Självkritik saknas helt.
Tio nya svenska novellfilmer - nio gör mig deprimerad, en gör mig halvglad.
Det är inte första året som kvaliteten sviktar, rakt av. Jag tittar igenom de tio i rask följd, den första jag ser får mig att nästan bli förbannad, efter en räcka omkullkörningar ser nästan den första ut som ett litet mästerverk. Jag får se om allt igen.
Vi har här att göra med en del nya förmågor, unga lovande, men här finns också en hel drös av människor som har jobbat med film tidigare, med manus, med regi, som producenter.
Formatet tycks vara det största problemet, och politiken. Det är inte längre långa kortfilmer, det är absolut inga noveller längre - det är korta långfilmer. Alla tycks se det som en långfilmsövning. Alla har ambition att göra något samhällskritiskt, nästan alla manus tar avstamp i ett slags politiskt, socialt dilemma.
Alla historier handlar om mamma, pappa, barn. Problem. Utanförskap.
Tio manus som försöker skriva in privata berättelser - för att lyfta dem till något politiskt och allmängiltigt. Tio manus som fastnar i det privata, det är som den första skrivövningen.
Låt mig bara göra en snabb, formell presentation av problematiken (elak!):
"Gunnel": En film om en ensamstående 50-talsmamma, frånvarande pappa. Barnet Johan, betraktare, mitt emellan. Utanförskap. Pappa italienare. Slutar i ljus.
"Jenny ger igen": Mamma hämnas ett övergrepp på sin dotter, pappan passiv och tittar på. Män är absolut svin. Slutar i ljus.
"Lidingöligan": Barnperspektiv, utanförskap. Proggfamilj flyttar till Lidingö, oförstående mamma och pappa. Överklassen är svin. Slutar i ljus.
"Maskeraden": Trettiofemårs-kalas, pappa (svin) på blixtbesök, konflikt systrar och pappa. Slutar i ljus.
"Min bästa vän": Tonårsflicka dumpas av mamma på ungdomshem, hon skär sig, personalen och alla vuxna är svin. Slutar i ljus.
"Pappa, Picasso och jag: Sjuk invandrarpappa, hustrumisshandlare, barn som står emellan och försöker parera. Öppet slut, men obegripligt. Förmodligen i mörker.
"Rosenhill": Dotter dumpar mamma på hem, all vårdpersonal är svin. De andra dementa åldringarna är - svin. En ganska bra thriller-övning, öppet slut, förmodligen i mörker.
"Småvilt": Roadmovie om två bröder (varav ett svin) som bilar runt i Sörmland och letar en begravningsplats till sin döda mamma. Relativt öppet slut. Halvljus.
"Tennis är livet": I Roy Anderssons anda, eller fälla. Total svensk medelklasstristess (falsk) möter uppenbar invandrartristess (falsk), två motpoler söker en gemenskap. Slutar i ljus.
"Julia": Modernt innerstadspar försöker få barn. (Som uppvisning.) All sjukvårdspersonal är svin. Alla deras vänner är, om inte svin, så lite svinaktiga. Alla är "okänsliga". Slutar i ljus. Och kanske en stor fet lögn och ett stort fett svek. Verkar dock inte bli ett bekymmer.
Här finns många bra skådespelare. Jessica Pellegrini är övertygande som Gunnel i "Gunnel". Regina Lund, Shanti Rooney, Margreth Wievers, Carina M Johansson, Magnus Krepper, Ludde Hagberg, Miran Kamala, Claes Ljungmark och Marika Lindström likaså. De jobbar i stark motvind.
Årets bästa novellfilm är Maja Lindströms "Lidingöligan", politiskt grund och naiv, extremt förutsägbar när det gäller kritik mot 40-talistgenerationen och överklassen, men fantastiskt animerad, enormt bra ljudarbete - och med ambition att kliva över gränsen/gränserna.
Att inte våga gå över gränsen är problemet med alla andra av årets novellfilmer, kanske "Småvilt" undantaget, som visserligen är långtråkig som ett ösregn, men samtidigt överraskande och egensinnig. Och gränsöverskridande.
Jag tror att manusläsarna på Filminstitutet och Svt måste börja leta efter en annan typ av manuskript - annars riskerar hela novellfilmsprojektet att haverera. Haverikommissionen bör inkallas redan nu.