Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Terapi som underhåller

Gabriel Byrne i den amerikanska versionen av Hagai Levis succéserie.
Gabriel Byrne i den amerikanska versionen av Hagai Levis succéserie. Foto: Paul Schiraldi
Långsam tv-dramatik om psykoterapi låter inte som den mest säljande idén. Men israeliske Hagai Levi skapade en succé med ”Be tipul”, och den amerikanska versionen ”In treatment”.

Han ger ett lätt nervöst intryck och slår genast ut sin mugg kaffe med mycket mjölk över bordet. Hagai Levi är i Sverige för att föreläsa på en konferens, och runt omkring oss i idylliska Vinterviken minglar självsäkra mediechefer. Medan vi torkar upp kaffet, under intensivt ursäktande från Levi, berättar han att han inte alls föreläser särskilt ofta. Kanske en gång om året.

– Men det är bra, det tvingar mig att sätta ord på mina tankar och rensa upp i hjärnan.

Han är en av Israels mest framgångsrika tv-producenter och regissörer, och sedan ”Be tipul” blev en succé har han rest världen över för att producera lokala versioner av serien. Först USA, därefter stora delar av Europa, och nu senast Ryssland. Men ”Be tipul”, som är en stillsam serie som utspelar sig nästan enbart i ett enda rum, med en terapisoffa och två personer i dialog, var inte helt lätt att sälja in som idé. För att få igenom den bekostade Levi två pilotavsnitt själv, inspelade i hemmiljö.

– Om du vill göra något helt nytt kan du aldrig förklara det helt med ord, du måste visa för att folk ska förstå. Och alla gillade avsnitten. Men det tog ett par år att få ett kabelbolag att satsa på serien, och då med väldigt liten budget.

Hagai Levi har själv gått i terapi sedan han var tio år gammal. Han har avverkat många terapeuter, bytt vart tredje år ungefär för att få nya perspektiv, och för honom fanns det personliga skäl att göra just ”Be tipul”.

– På något plan ville jag nog komma ut ur garderoben, och visa för folk att terapi är för normala människor. För sex sju år sedan var folk inte så öppna med att de gick i terapi, så serien var ett sätt för mig att säga: ”ja, jag går hos en terapeut och det är en del av mitt liv, det är inget stigma förknippat med det”.

Gick du i terapi medan du skapade tv-serien?

– Ja, och det var väldigt konstigt. Det kändes som om jag betraktade mig själv utifrån hela tiden. Om jag hade en bra session tänkte jag: ”Det här är ett bra avsnitt, jag måste minnas det här!”. Det borgar inte för särskild lyckad terapi.

Vad sade terapeuten om att du gjorde serien?

– Vid ett tillfälle sade han till mig: ”Vad skulle du säga om jag erbjöd mig att hjälpa dig med serien? Om jag blev konsult?” Jag slutade omedelbart. Vad menade han, han var min terapeut, inte min affärspartner!

Det måste vara svårt att separera ditt jobb från terapin?

– Terapi är en del av livet för mig. En gång i veckan sitter jag ned koncentrerat och har en dialog med någon. Jag stänger av allt annat och bara tänker. Det är som att jag ger mig själv en statusrapport via terapeuten. Det är ett viktigt verktyg för mig, men jag ser det inte så mycket som en helande process.

När ”Be tipul” sålts till andra länder har Levis originalmanus följts i stora drag. Men mycket skiljer sig också mellan versionerna. Den plågade krigsveteranen Yadin, som i originalserien av misstag dödat barn i Ramallah, är i den amerikanska versionen en soldat som varit med i Irakkriget. För varje ny version av serien har Hagai Levi fått hitta motsvarigheter och subtilt ändra manuset för att passa den nationella kulturen.

– Jag har funderat mycket över vad de olika serierna säger om de specifika kulturerna. Och jag har lärt mig att varje kultur har sitt trauma, sin neuros. I Israel är det uppenbart att konflikten med Palestina och Förintelsen är våra trauman. I de östeuropeiska länderna handlade det mycket om före detta kommunistaktivister, och i Italien är den karaktären en soldat som slagits mot maffian. Det är intressant, en kille går in i ett terapirum för att samtala, men egentligen talar han inte bara om sig själv utan om ett lokalt trauma, han talar om alla.

Själva terapisituationen är heller inte helt självklart universell. Psykologi och terapi har olika status i olika länder, berättar Hagai Levi.

– De filmar den ryska versionen just nu, och där är terapeuten en kvinna, det är inte ett yrke för män. Dessutom har alla patienterna en personlig koppling till terapeuten – en är hennes systerdotter, en annan ett ex, en tredje är en granne. Ingen i Ryssland skulle berätta om sina problem för en främling.

Vad är det med serien som ändå fungerar i alla de här kulturerna?

– Det är ett enkelt koncept. Och billigt att producera, det får man inte glömma! Men jag tror också att det svarar mot ett behov hos människor att få se något som är stillsamt och ärligt. Så mycket tv handlar om att bedra, ljuga och vara otrogen, det är ju dramatikens hela essens. Men i ”In treatment” är det annorlunda. Du kan inte ljuga för din terapeut, det skulle inte tjäna något till. Så vi har det här rummet där det finns en sanning, en stilfullhet, och en känsla av att någon finns där för dig.

Någon annans terapirum är också en hemlig plats, dit vi aldrig släpps in.

– Ja, det är hemligt, och också helgat. Åtminstone för mig.

I tv-serien finns det ett element av deckargåta också. Ett mysterium som utspelar sig i någons hjärna.

– På ett sätt är det vad psykologi handlar om, ett mysterium där man måste gå igenom en massa ledtrådar och hitta ursprunget i det förflutna. Men det är naturligtvis inte den viktigaste delen av terapi, det viktiga är vad som händer i rummet just nu, dramat utspelar sig i nutiden. Så mysteriet och grävandet i det förflutna är en ramberättelse mer än huvudsaken.

Har du själv funderat på att bli psykoterapeut?

– Nej, nej. Jag är alldeles för narcissistisk. Jag försöker bekämpa det hos mig själv, men det går sådär.

I USA har HBO planer på en fjärde säsong av ”In treatment”, och Hagai Levi arbetar fortfarande aktivt med sin serie i alla dess versioner. Men han har också börjat snickra på ett nytt projekt, en dramadokumentärserie om israeliska konstnärer som verkade mellan 1950- till 1980-talen.

– Det är människor som hade väldigt extrema liv, de separerade inte sin konst från sin person. Vissa tog livet av sig, andra dog unga av andra orsaker. Det är ett sätt för mig att utforska mitt eget liv och kulturen jag lever i. På vissa sätt är vi i dag väldigt skyddade och lever borgerliga liv, och i serien skildrar jag en typ av människa som knappt existerar längre och ser vad jag kan lära mig av dem. De här konstnärerna skulle aldrig drömma om att gå i terapi, de hatade terapi och tyckte att det var löjligt. De ville skapa konst, och led för att kunna göra det. Lidandet var köttet och blodet i deras konst, och de levde med en stark känsla av att ha en livsuppgift.

Har du den känslan?

– Ibland. Jag är inte beredd att betala priset för den sortens liv, men jag söker efter sanningen. Jag växte upp i en väldigt religiös miljö och familj, och på vissa sätt har jag återvänt till det nu. Jag söker svaren på de stora frågorna, som vad meningen är med livet, och vad min uppgift i livet är.

Exporterad till USA, Europa och Ryssland

Hagai Levi föddes 1963 och växte upp på en kibbutz i Israel. I tjugoårsåldern lämnade han kibbutzen, och började studera psykologi. Därefter bytte han bana och gick på filmskola, och har sedan dess regisserat och skrivit israeliska tv-serier och filmer.

Han skapade serien ”Be tipul” (”Hos terapeuten”) 2005, och den sändes i två säsonger i Israel. Serien visades fem dagar i veckan, och varje veckodag skildrar en patient i samtal med psykoterapeuten Reuven Dagan, spelad av Assi Dayan. Serien vann samtliga israeliska tv-priser 2005. ”Be tipul” visades i Sverige på Axess TV.

2007 producerade tv-bolaget HBO en amerikansk version av serien med titeln ”In treatment”, med Gabriel Byrne i huvudrollen. Hittills har tre säsonger sänts, och en fjärde är under planering. I Sverige visas ”In treatment” av SVT.
Lokala versioner av serien har också gjorts i Serbien, Nederländerna, Rumänien, Polen, Tjeckien och Ryssland.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

•”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
– Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten.

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som ­andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
– Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
– Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
– En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.