Det är de här tre killarna som dominerar den svenska humorn. I varje fall om man ser till antal skämt i de breda teveserierna och de ”improviserade” humorprogrammen de senaste tio åren. Stefan Wiik, Staffan Lindberg och Andreas Tottie har skrivit skämt till Idrottsgalan sedan 2003. I samarbete med Robert Gustafsson har de gjort parodierna på Tony Richardsson och förra årets parodi på Per Gessle. De har skrivit skämt till ”Kristallen”, ”R.E.A”, ”Fredag hela veckan”, ”Hey Baberiba”, Magnus Uggla, ”Tältprojektet” och till Kicki, Bettan och Lotta.
Men allra mest har de skrivit för humorprogrammet ”Parlamentet” i TV 4, som de var med och startade 1999. Stefan Wiik har sedan dess haft med skämt i alla program.
Vad har hänt på humorscenen sedan ni började med Manusfamiljen?
– Det finns en större mångfald, bredd och flera forum. Framför allt finns det fler teveprogram. Men mycket av teves humor är extremt lättuggad, säger Andreas Tottie när han och kollegerna i Manusfamiljen möter upp på ett kafé på Södermalm i Stockholm.
Andreas Tottie hör ofta frågan ”Varför görs det ingen bra humor längre?”:
– Men om man tittar på ”Minnenas television” så ser man att det som vi tyckte var roligt då inte är det längre.
Staffan Lindberg håller med och hävdar att man inte längre skrattar åt en gammal Hasseåtage-revy:
– Det kommer att bli likadant med vår humor. Om tio år är den inte rolig längre. Det vi saknar i teve är att det alltid måste vara så enkelt. Vi fick till exempel nobben på en sketch som refererade till Janne Halldoffs filmer. Producenten ansåg att alltför få minns dem i dag.
– Det vi själva tycker är roligt är klart smalare än vad producenterna vill ha, säger Manusfamiljen med en mun.
Numera har humorn också fått en framträdande roll i miljöer där den tidigare inte fanns. Man måste inte gå på revy för att höra oneliners. Faktum är att det senaste åren har många av de mer minnesvärda skämten framförts under olika typer av galor för musik, film och idrott. Men skämten känns igen även om det är i andra sammanhang.
Kan era vänner spåra de skämt som just ni skrivit?
Andreas Tottie svarar att han gillar att skämta om 70-talet:
– Mina vänner känner igen skämt om progg och svenskt 60-tal, och hör de ett om Turid vet de att det kommer från mig.
Staffan Lindbergs vänner känner i stället igen stick som ”handlar om en intelligent forskare som är tillsammans med en obegåvad man”:
– Det är så min relation ser ut …
Även Stefan Wiik hämtar massor med skämt från sitt eget liv:
– Men det är inte säkert att någon förstår det eftersom det ofta handlar om att jag har kommit på vad jag borde ha sagt i exempelvis ett gräl, men aldrig sa.
Stefan, Staffan och Andreas har alla sin bakgrund i teatern. Staffan är utbildad på Teaterhögskolan, och Stefan och Andreas var på 90-talet verksamma i den fria gruppen Teater Normlösa i Stockholm. Alla tre beskriver sig som nördar.
Andreas är nörd på den amerikanska långköraren ”Saturday night live”. Han och Staffan talar om att Youtubefavoriten ofta är dokumentärer. Staffans favorit är ”Fråga Olle”-dokumentären om en svingersklubb i Enköping där alla säger att de tycker att det ”är trevligt att träffa folk”. Andreas kontrar med att imitera dokumentären ”Snickeriet”, som han kan utantill.
Nördigheten visar sig också i att Stefan samlar gamla konsolspel och Staffan följer all fotboll och ishockey.
Samtidigt som allt fler trängs framför datorn för att återuppleva skämten från förra årets Melodifestival finns en kritik om likriktning och sexism i den svenska humorn.
Är det alltså ni som står för alla sexistiska skämt?
– Vi tänker sällan att ”så här kan man inte säga”, säger Wiik.
– När man släpper hjärnan loss så visar det sig att man inte är så jävla schysst där inne.
Hela samhället är sexistiskt, rasistiskt och intolerant, och letar man hittar man det där inom sig själv.
I det skedet censurerar sig Manusfamiljen alltså inte. Däremot kan de stryka lite innan de lämnar manuset vidare och sedan är det upp till komikern att välja vilka skämt han eller hon vill ha i programmet.
– Konstigt nog tycker de sällan att det vi levererar är alltför grovt, Magnus Betnér vill exempelvis ha hårt material. Men det händer förstås att det stryks, säger Stefan Wiik.
När Annika Lantz härförleden beskrev sin upplevelse av att jobba med ”Parlamentet” i tidskriften Bang nr 2/2009, med temat ”Roligast i Sverige” blev det rubriker i kvällstidningarna. Hon sa att hon tröttnade på grabbigheten och sexismen. Sissela Kyle har sagt detsamma.
Stefan Wiik säger att han tänker hela tiden på att inte vara alltför hetero- och Stockholmsnormativ. Men han är ju själv grabb – liksom nästan alla som skriver manus till andra.
– Vi som skriver har många gemensamma referenspunkter. En manusförfattare är typ en 36-årig man med avhoppad eller obefintlig högskoleutbildning. Vi är allmänbildade och medelklass, vi är svenskfödda och bor i Stockholm, säger Stefan Wiik och Andreas Tottie bekräftar bilden:
– Det finns väldigt få kvinnor som skriver för andra. Och ofta framför de kvinnor som skriver också sin egen humor.