Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

The Stooges tolkade ett USA präglat av gatustrider och brunt heroin

The Stooges.
The Stooges. Foto: Nonstop

It’s 1969 ok/War across the USA/It’s another year for me and you/Another year with nothing to do.”

Öppningsversen på The Stooges debutskiva är en molotovcocktail som slocknar i handen. Över taktfast beat och handklapp levererar Iggy Pop en inledning som 1969 först lär ha tolkats som ännu ett upploppsinitiativ. För att snabbt ge plats åt den själens tomma monotoni som The Stooges bättre än något band har fångat.

Självklart då att just Jim Jarmusch gett sig på att skildra deras historia i dvd-aktuella ”Gimme danger”. Regissören är en passionerad musikälskare, fast det är inte hans förra dokumentär (om Neil Young & Crazy Horse) jag tänker på när jag lyssnar till Iggy Pops berättelse om tiden med Dave Alexander och bröderna Asheton mellan 1967 och 1974. För det är i sina spelfilmer som Jarmusch har visat hur populärkulturen är USA:s bultande undermedvetna – som i Memphisrullen ”Mystery train” (1989) eller urbana samurajfilmen ”Ghost dog” (1999).

På ytan är ”Gimme danger” det förväntade: Iggy lägger ut texten om sin barndom som James Osterberg i Ann Arbor utanför Detroit. Lädernunan – som fyller 70 i april – är rörande när han minns mamma och pappa Pop som, trots att de bodde i en husvagn, gav lille James ett trumset och det stora sovrummet för att kunna öva. Det är kul att lyssna till Iggy som förklarar sitt låtskrivande (”högst 25 ord, ingen jävla Bob Dylan”) och varför Four Tops-medlemmen Abdul Fakirs rumpa var den bästa att stirra på som trummis (för att Iggy snodde sina danssteg från honom).

Men undertill blir musiken ett med sin tid och sin plats. Ett Detroit där unge Osterberg på klassresa till Fordfabriken fascineras av maskinernas oljud. Den enda gång Iggy fräser är när han talar om erans förljugenhet: peace, love & blomsterbarn skapades på skivbolagskontor. Det egentliga USA var brunt heroin och gatustrider.

Det betyder inte att The Stooges var politiska. Tvärtom – de skydde kategorisering. När MC 5:s radikale manager John Sinclair försöker boka bandet till det demokratiska konventet i Chicago 1968 (som slutade i upplopp) så vill Iggy inte. Men han svarar inte nej. I stället – eftersom Iggy är Iggy – gör han baklängesvolter. ”Kanske var det därför som de kallade oss nihilister”, myser han.

Kanske är det också därför som The Stooges musik låter som ett blodprov på Amerika bortom marijuanaröken. Fem politiska ledare mördades på fem år. Kravaller. Krig.

Skrapar man bort dåtidskulturens topplistor ser man mönstret: John Frankenheimers paranoida film ”Seconds” (som är inklippt i ”Gimme danger”) och Haskell Wexlers ”Medium cool”, som filmades på konventet i Chicago. Jimi Hendrix gav upp psykedelikapjunk för ”Machine gun” och Miles Davis karvade upp jazzen från naveln på ”Bitches brew”.

The Stooges sjöng ”No fun”.

Och under hela filmen tänker jag: Vilken kultur kommer om 50 år att minna om blodådrorna och de brustna artärerna i vår tid? För det blir knappast la la-musikalerna och Melodifestivalerna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.