Det är i runda slängar 200 personer från totalt 21 ursprungsländer, varav bara en femtedel från Sverige, samlade vid Slussen för att skriva om Hollywoodversionen av ”Män som hatar kvinnor”, om Södermalms gator och om framgångsmysteriet Stieg Larsson.
Om filmjournalister kan man säga mycket men säckigheten är deras minsta gemensamma nämnare. Säckiga kläder, säckiga människor – ser du en person med veck över hela sin uppenbarelse så är det förmodligen en person som sysslar med rundabordsjournalistik i filmbranschen.
Presskonferensen har börjat lida mot sitt slut när en finsk journalist med fleromättat flottig frisyr höjer handen och frågar:
– Kommer sex- och våldsinslagen i filmen att vara målande?
Regissören David Fincher, i harmoniska nyanser av grått från klädval till munskägg och kortklippt frisyr, ler lite besvärat vid mikrofonen uppe på podiet. Han säger något om att man inte ska avvika från att Lisbeth Salander ju är en sexuell varelse, men att det inte är ”Jag är nyfiken gul” det handlar om här.
I bänkraderna framför mig armbågar de äldre svenska filmjournalisterna varandra och fnissar som de tonåringar de själva var när Vilgot Sjömans film hade premiär för 44 år sedan.
Scenen säger allt. När den stora väloljade Hollywoodmaskinen kommer till lilla inbundna Sverige så är vi så smickrade över minsta lilla igenkänning eller kulturellt kunnande om vårt land att vi girigt och betuttat slickar i oss allt.
Vi flinar stolt när vi hör de amerikanska pr-assistenterna paniskt viska till varandra: ”We have to get mister Skarsgard some of that… snus!” Vi nickar nöjt medan David Fincher berättar hur de stackars amerikanerna överrumplades av den nordiska kylan och fick ringa in saltbilar och knegare med blåslampa för att få bort is som bildats på inspelningsplatser över natten.
Eller när Daniel Craig i filmen presenterar sig som ”Mikaal Blomkwist” med samma övertygande uttal som när Kenneth Branagh försökte uttala skånska ortsnamn i ”Wallander”.
När Rooney Mara, som spelar Lisbeth Salander, säger att ”Old town is really cute” så tycker vi det är gulligt på samma nedlåtande sätt som hon menar att Gamla stan är ”gullig”.
Jag är givetvis inget undantag från att vara lättflirtad: när jag själv sitter på Münchenbryggeriets sjunde våning ensam med David Fincher – och med Kungsholmens skyline och Stadshuset passande nog i panoramat för alla tv-journalister som föregått mig – så skrockar jag åt Hollywoodstjärnornas möte med vår krassa skandinaviska verklighet.
– Daniel Craig skulle spela in scenen där han först blir visad runt familjen Vangers ägor av Christopher Plummer. Det var sju minusgrader, och för att gå in i rollen som stadspojke ville Craig ha på sig bara en halsduk och en stickad tröja. Men efter två tagningar fick vi bryta eftersom han hackade tänder så mycket att det dränkte alla andra ljud på inspelningen.
När Fincher sedan ska försöka sätta ord på den svenska mentaliteten så använder han ord som ”cool” i betydelsen ”inbunden”, och förvånas över hur sansade vi är i trafiken:
– Det är inga som tutar på varandra här. Det är ju helt galet!
Så till och med de stereotyper vi svenskar tillskrivs, och som vanligtvis får oss att fnysa åt jänkarnas enögda bild av oss, blir vi glada över att få höra – och uppfylla. Helhjärtat omfamnar vi mytologiseringen.
Inom psykologin pratar man om Rosenthaleffekten, efter ett experiment i Kalifornien där en socialpsykolog visade hur enkelt han kunde få eleverna att anpassa sitt beteende efter vad som förväntades av dem. Intervjuerna med Hollywoodstjärnorna skulle passa minst lika bra som exempel på samma princip, och på hur vårdslöst vi låter oss exotifieras: vi ställer frågor om kylan och ”svensk arbetsmoral”, ”svensk atmosfär” och hur Fincher ska lyckas översätta ”svenskheten i storyn”.
Samtidigt ska man veta att Sverige och dess skildrade politiska klimat i böckerna är så betydande för berättelsen att det i princip är en egen karaktär.
Och framför allt att det är en helt ny bild av landet som tonar fram.
Sverige är inte längre utifrån sett en socialistisk framgångs- och välfärdsstat där alla är lite lagom till vardags och har full tillit till myndigheterna. Plötsligt framställs landet som korrumperat och korroderat, där förmyndare våldtar sina klienter, mentalvården är minst sagt godtycklig och nazister toppar affärslivet.
– Sverige visar sig helt enkelt vara precis som vilket land som helst, kommenterar David Fincher ögonöppnaren.
I lobbyn på hotellet ser jag flera av journalisterna stanna framför stativet med sightseeingbroschyrer och plocka täckjacksfickorna fulla och jag undrar hur många artiklar som där och då får vinkeln ”Verklighetens Stieg Larsson-land”.
Problemet är att det egentligen inte finns. Vad som sker är alltså en trippel skruvboll: verkligheten som böjs av Stieg Larsson vars version i sin tur påverkas av verkligheten igen.
När hans böcker först kom var det lätt att fnissa åt den överdrivna demoniseringen av Stockholm och Sverige. Ett typiskt exempel är hur Gula gången vid Slussen i verkligheten på sin höjd innebär en oangenäm hygienisk upplevelse med piss- och kräkfläckat kakel, medan det under Larssons tangenter förvandlas till en regelrätt Via Dolorosa där medelålders män festar vilt under lunchtid och oprovocerat spöar upp och starkölsdöper förbipasserande emotjejer i tidiga tjugoåren.
Till och med landets främste representant, kung Carl Gustaf, har tagit avstånd från den bild av Sverige som målas upp:
”Kanske beror framgången på att Sverige inte tidigare har associerats med en sådan kriminell värld som Larsson skriver om. Jag är inte glad eftersom Larssons böcker är hemska snarare än glädjefulla”, sade kungen till polska tidningen Gazeta Wyborcza under ett statsbesök.
”Jag vill inte identifiera vårt land med det Larsson skriver om”, fyllde drottning Silvia i. ”Det är inte den rätta bilden av Sverige.”
Utanför intervjurummen på hotellet står en välpudrad kvinna från Stockholm Business region, som marknadsför Stockholm som etablerings- och besöksort, och delar ut informationsmaterial om staden. Det är tydligt att man även från finanshållet vill hålla sin verksamhet skild från Larssons version av landet: ”Till skillnad från i Larssons berättelser är inte alla transaktioner i Stockholm ljusskygga”, inleds stycket som heter ”Financial centre of the North”.
(Häftet innehåller mer matnyttig information om svenskt näringsliv och infrastruktur och berättar för ditresta journalister att Södermalm, där berättelserna till större delen utspelas, är ”sometimes referred to as the ’Brooklyn of Stockholm’”.)
Att lägga Astrid Lindgren-idyllen i ruiner, i en berättelse med karaktärer tydligt inspirerade av hennes böcker, är alltså i mycket bidragande till haussen kring böckerna.
Lägg därtill 60 miljoner sålda böcker och 20 miljoner biobesökare till den svenskdanska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor” så har du en hygglig grund för hysteri när maskineriet med 100 miljoner dollar i budget tar plats i Stockholm.
Uppmärksamheten kring uppmärksamheten är så stor att allt omedelbart hamnar i ett metaperspektiv, som när Aftonbladet gör en ”Vi 5”-spalt där man intervjuar fem filmjournalister från utlandet med frågan ”Vad gör du av besöket i Stockholm?”
På Twitter skriver Expressenkrönikören och TV 4-programledaren Jenny Strömstedt hur hon ska få ta del av hysterin: ”Hundra utländska journalister ska traska Millenniumturen i dag. Funderar på att sätta mig på Kaffe.” (Kaffe är det flitigt förekommande fikahålet för Mikael Blomkvist på St Paulsgatan i Millenniumböckerna.)
Det anstår att tala om ”Millennium” i termer om hysteri, hype, hausse.
Salander har inspirerat en hel H & M-kollektion. I Stockholm Business regions häfte skriver man om ”Millenniumeffekten” där pr- och kommunikationsbyrån Cloudberry Communication uppskattar att Hollywoodfilmatiseringen på egen hand kommer att öka Stockholms turism med 3–4 procent. Stockholms stadsmuseum, i sin tur, anordnar stadsvandringar på elva språk med Millenniumtema och har sedan starten haft 35 000 besökare, eller 10.000 per år.
– Nu har vi hela världen som målgrupp. Till och med under vinterhalvåret när det var 20 minusgrader hade vi besökare på varje vandring, berättar en guide.
Lundagatan är nämligen inte längre enbart känt för att vara platsen där det var mest troligt att spotta Ulf Lundell på stavgång – nu guidas man hit för att titta på adressen för Lisbeth Salanders lya. Vandringarna följer en snitslad bana efter bokens karaktärer och händelser och slår en lov runt Södermalm, och så snart Hollywoodfilmen släppts hoppas man kunna arrangera separata vandringar som bara besöker platser från filminspelningen.
– Det är inte så mycket en stadsvandring som en rörlig bokklubb, säger guiden Mia Freitag och menar att de flesta redan är så kunniga i ämnet att man inte ställer så mycket frågor.
De riktigt hängivna fansen tar sig rent av ut till skärgården och Sandhamn på eget bevåg för att hitta Mikael Blomkvists sommarstuga, trots att dess faktiska läge aldrig skrivs ut i böckerna.
”The girl with the dragon tattoo” är dock inte den första filmen där Stockholm med omnejd spelar en viktig roll i en Hollywoodproduktion. 1963 kom spionthrillern ”Jagad av spioner” där Paul New man sprang på nudistkonvent på Grand Hôtel och Stadsgårdskajen låg runt hörnet från Mårten Trotzigs gränd. De geografiska friheter som togs med staden var komiska för en stockholmare, så frågan är hur David Fincher ska tackla detta i en berättelse där stadsdelstillhörigheten är direkt politiskt betingad och definierar karaktärerna – bor man söder om Slussplan i Stieg Larssons värld är man godhjärtad medan Vasastan och Östermalm är tillhåll för de moraliskt murkna.
– Om folk blir sura över geografigrejen kan jag inte hjälpa dem. Vi försökte till exempel filma Millenniumredaktionens kontor på dess riktiga plats på Götgatan men det blev i stället på baksidan av ett hotell. Jag hoppas att folk kan förlåta oss för det, säger han.
”The girl with the dragon tattoo” har svensk premiär den 21 december.