Kontorsgalenskap, författardrömmar, krigsförbrytare och självuppstoppning präglar några av fynden från årets filmfestival i Göteborg som avslutas i helgen.
Tänk "Idioterna" möter "The office", och man får en blek aning om vad Lars von Triers senaste film "Direktören för det hele" - som premiärvisades för festivalpubliken i början av veckan - handlar om. Den danska filmgeniet markerar redan i inledningen av filmen om en konflikträdd IT-direktör att det "bara" rör sig om en skämtsam bagatell, ett divertissemang, en ironisk grimas.
Men som alltid ska man inte ta Lars von Trier på orden. Även om han själv är mån om att tona ner förväntningarna och på förhand har annonserat att "Direktören för det hele" är något han roar sig med i väntan på att samla kraft för att dra de sista kritstrecken på sin stora Amerika-trilogi ("Dogville", "Manderlay").
Trier är bra på att vara rolig, det har han visat förr. Framför allt är han bra på att vara rolig och samtidigt göra publiken extremt nervös, ungefär som i den tio år gamla "Idioterna". "Direktören för det hele" kan ses som en skämtsam, men i grunden rätt vass, analys av de abstrakta värden som utgjorde IT-bubblan av 2000-talet.
I centrum står direktören Ravn som inte vill ta några jobbiga beslut och har uppfunnit en vd som personalen aldrig träffat. När han vill sälja företaget hyr han in en skådespelare som får agera vd, med galna förvecklingar som följd. Lär väcka nytt liv i diskussionen om kontorsliv när den når de svenska biograferna i mars.
Danske von Trier har fått en norsk konkurrent som också råkar heta Trier (avlägsen släkting som dock inte tagit sig det adliga tillnamnet) och som också väckt uppmärksamhet internationellt. Joachim Triers debutfilm "Reprise" är Norges Oscarskandidat och är en främmande, lättflygande fågel i det lite tröga nordiska filmlandskapet. Filmen utspelar sig, ovanligt nog, i Oslos finlitterära miljö och kretsar kring två barndomsvänner med stora författardrömmar. En blir antagen och hyllad, den andre refuserad. Men styrkeförhållanden kommer att skifta många gånger fram och tillbaka under historiens gång.
"Reprise" lyckas med lätt hand fånga in kreativitetens lyckor och fasor och framgångens påfrestningar på det sociala livet, men skildrar också på ett fint sätt den psykos som drabbar en av vännerna. Det är nästan retsamt elegant, en norsk remake av den "nya franska romanen" fast som film.
Det finns ett helt universum mellan de litterära diskussionerna i Oslo och det känslokrig som utspelar sig i "Dry season", en smått sensationellt tät film från Tchad. Mahamat Saleh-Haroun kretsar kring ett dilemma som är aktuellt på många platser i Afrika i dag: Hur ska krigsförbrytare behandlas när inbördeskriget är över?
"Dry season" gestaltar finstilt hur en pojke skickas i väg för att skjuta faderns mördare som beviljats amnesti av regeringen. Den unge mannen möter en skadad människa som försöker gottgöra sina synder genom att baka bröd åt fattiga. Han tvekar på avtryckaren Ett psykologiskt drama som tar hämnd kontra förlåtelse på ett intellektuellt allvar.
Vad den ungerska festivalälsklingen "Taxidermia" vill är svårare att säga. Sedan den chockade den blaserade Cannespubliken i våras har diskussionerna varit heta, bland annat på nätet. Formen är en släktsaga, där fäder och söner med alltmer bisarra passioner avlöser varandra. Kadaversex, mat-och-kräkorgier och till sist självuppstoppning. Om Monty Python-gänget hade kommit från det gamla öst kanske deras filmer hade sett ut så här. Men med tanke på hur extremt visuellt begåvad regissören Györgi Palfi är, landar associationerna snarare i samtidskonsten.