Lina Makbouls dokumentär är ett litet mästerverk.
.
Leila Khaled var drömbilden av en palestinsk familjeflicka, catwalk-snygg, lagom modemedveten och välutbildad. Tjugofyra år gammal klev hon ombord på TWA:s flight 840 på väg från Rom till Tel Aviv med en pistol nedstoppad i trosorna och handgranater fasttepade på höfterna. Därmed klev hon rakt in i historien som världens första, och mest framgångsrika kvinnliga flygkapare.
"Vi har ropat från våra tält år efter år, ingen lyssnade på oss!" sa hon efteråt till västerländska journalister. De kastade sig över henne. En av dem frågade om hon hade varit kär, haft sex, om hon hade pojkvän. När hon vägrade svara på frågorna skickade han ett personligt brev där han skrev att hon var den kallaste kvinna han någonsin hade mött.
Lina Makbouls dokumentär om Khaled, som visades igen nu i helgen, är ett litet mästerverk, inte minst för att den väldigt sammansatt och med både distans och respekt visar Khaleds utveckling från den unga, beslutsamma terroristen till den stadiga matronan i Amman.
Även Makbouls position är intressant, i stället för att vara opartisk observatör framträder hon med sin personliga historia. Själv palestinier har hon vuxit upp med Khaled som kvinnlig förebild. Nu i vuxen ålder har hon drabbats av tvivel, går terrorism verkligen att rättfärdiga? Tänkte Leila aldrig på de civila offren? Nu hör det till saken att PFLP, Palestina folkfronten, som Khaled tillhörde inte mördade gisslan. Men ändå?
62-år gammal har Leila Khaled fortfarande ett brinnande förhållande till kameran. Hennes stora mandelformade ögon är lugna, vidöppna och hon säger till sin unga svenska syster att nej, hon ångrar inget. Hur skulle hon kunna göra det? Hur ska den som drivits från sitt hemland kunna ångra att han eller hon sätter sig upp mot ockupanterna?
- Jag tror att alla friska människor gör uppror när de blir förtryckta, säger Leila Khaled och blåser cigarrettrök i ansiktet på fotografen.
"Leila Khaled - flygkapare" är egentligen inte en film om Palestinafrågan. Det är en film om de val vi gör, medvetna eller omedvetna, och om hur svårt det är sätta sig in i en annan individs situation, även om man till viss del har samma bakgrund. På frågan om hon skulle kunna skicka bort sina söner till Västbanken, säger Leila Khaled att visst, självklart skulle hon kunna det.
- Jag älskar inte mina barn mer än andra palestinska barn.
Nej, Leila Khaled är en hård nöt att knäcka, även för en ganska durkdriven svensk dokumentärfilmare. Efter kapningarna frågade journalisterna hur det kom sig att hon som hade varit lärare blivit terrorist.
Då svarade hon lakoniskt att det var lättare att kapa ett plan än att undervisa.
- Eleverna tystnade aldrig när jag sa till dem, men ombord på flygplanet blev alla tysta med en gång.