Tevekameran tuggade sönder varje sketch..
Själv hade jag nog varit helt nöjd med en fika och en promenad den där sommarkvällen, men min kompis ville nödvändigt gå på "En fika med Ibo 2" långt bort på Djurgården. Han är en sådan som utnyttjar storstadens alla möjligheter, medan jag sällan kommer längre än till Åhléns.
Det var fullt med folk i Galärparken, vi knökade ner oss mellan några par som drack baginbox och en barnfamilj med kletiga sockerbullar och trötta barn. På scenen stod ett gäng från musikteatergruppen Oktober i Södertälje. Simon Mezher, Dennis Önder och David Valentin bollade självironiska igenkänningsskämt med säker tajmning och ett förvånansvärt bra husband spelade med rejält tryck. Publiken jublade åt konstsimmarsketchen, fenomenalt torrkoreograferad simkonst, och entusiasmen visste inga gränser när Ikea-i-Turkiet-sketchen gled över i en turkisk variant på en känd Fem myror-låt. Det fanns en vänlig underton i hela föreställningen, vi gick därifrån och älskade hela vår dammiga, misslyckade värld och alla oss vimsiga träskallar i den. Jag var på gott humör i flera dagar efteråt.
Så det är klart att jag ville se om "En fika med Ibo 2" när den skulle sändas i SVT 2 i lördags kväll. Den ingick i serien "Puls på Sverige", där SVT och Dramaten slagit sina kloka huvuden ihop och kommit på att det händer saker utanför Stockholm.
Nej. Det gick ju inte alls. Redan inledningen ingav onda aningar, med pompösa små närbilder av Dramatens fasad och skådespelerskan Solveig Tärnström som kilade i trapporna och pratade om hur hon själv minsann, ja, tro det eller ej, varit elev här en gång. Kontrasten kunde inte vara större mot de tufsiga killarna hos Ibo.
Hjärtat sjönk för varje sketch som tevekameran tuggade sönder. Den avslappnade fikastämningen försvann helt när kameran envetet sög in detaljer i närbild. När det var helheten som var själva grejen, själva charmen med Ibo! Jag har sällan blivit så arg på en kamera, den var som en beskäftig kompis som har sett alltsammans redan och inte kan låta bli att köra armbågen i sidan på en och viska "nu blir det kul", så att alla poänger faller platt till marken.
Kameran har inte ögats förmåga att se detaljer och helhet samtidigt, den dök närsynt in på varenda liten krumelur och förstorade den bortom allt förnuft. Resultatet blev att den tappade bort hela konstsimkoreografin, storslagen i helhet, i sin iver att peka ut precis exakt den där lilla roliga grimasen.
Det var riktigt, riktigt sorgligt, och orättvist. Någon borde ha insett i tid att en suverän liveföreställning inte nödvändigtvis fungerar i teve. "En fika med Ibo 2" är värd ett bättre öde än att styckmördas av en alltför fyrkantig teveruta.
FÖR ÖVRIGT ...
...är närbilder på gitarrsträngar under gitarrsolon nästan det mest urtrista som drabbar en tevetittare. Är det meningen att man ska utbrista: "Å herregud! Med pekfingret! Hur kunde han?" Vad är annars poängen?